Livet är förändring

  Idag åt vi också frukost på western-clinicen, och det var verkligen jättekul att se även idag. Vi åkte dock hem ganska snabbt så att jag skulle orka med Ares och inte bli klappslut på en gång. Nu var jag fullpackad med övningar från kursen som jag ville testa med Ares.  Det är lite småtråkigt ändå, att jag gjorde de här övningarna med att flytta rumpa och bog en hel del när Ares var yngre. Mest för ca två år sedan, då Ares alltså var tre och skulle fylla fyra, som på bilden här nedan från mars 2024. Jag flyttade bog och rumpa ganska mycket och tyckte det kändes bra. Tyvärr så fick jag feedback från andra att det inte var vad jag skulle syssla med och jag kände lite skuld att jag börjat med det så tidigt. Feedbacken var väl att jag gjorde för mycket med Ares, och att han bara skulle få tuffa på rakt fram i friskt tempo, och inte göra så mycket krumelurer.  Sedan satt jag på läktaren på den här kursen här i helgen, och såg flera yngre hästar göra det jag gjorde, och få be...

  Jag var fortsatt smärtfri hela förmiddagen och börjar väl känna att de här fruktansvärda dagarna äntligen är till sin ände. Det enda jag är lite orolig över är, att om smärtan berodde på njursten, så kanske det blir problem när stenen ska komma ut ur kroppen "den naturliga vägen". Så jag dricker enorma mängder vatten och hoppas att stenen spolas ut naturligt och smärtfritt. Om det nu finns någon sten. Ingen som vet. Jag satt ju hemma och led, med medicinerna som jag fått vid behov. Jonatan har nu bestämt sig för att nästa gång jag har så här ont så tar han mig till akuten oavsett vad jag själv tycker. För det är för mycket oklarheter när jag bara använder "vid-behovs"-medicinen som jag har hemma.  Men jag har varit på western-clinic och tittat på duktiga ryttare och fantastiskt fina quarterhästar. Jag har lite slut ork i knopp och kropp och orkade inte träna mina egna hästar så då sätter man sig bekvämt på en läktare, med en kaffe i handen, och tittar på andras! J...

Ja, den där helt vanliga förkylningen fuckade ur storskaligt. Jag fick fruktansvärda smärtor i ryggen eller kanske njurarna, och fick äta riktigt starka mediciner för att orka med. Detta har hänt mig förut så det var tyvärr inte första gången. In med Oxynorm och Oxycontin och muskelavslappnande. Jag hade regelbunden kontakt med sjukvården och vi var överens om att jag skulle åka på akuten lördag morgon om smärtan inte ger sig trots medicineringen.  Förutom att stark smärta är jobbig att uppleva så är jag lite rädd för medicinerna och tycker inte om att känna mig påverkad och lullig. Det leder i sin tur att jag undviker smärtlindring i ett par timmar, och det är en jätte-jätte-dålig idé varje gång. Det är mycket bättre att planera medicinen och ta den preventivt så man kan surfa på en liten stabil våg av smärtlindring över dygnet. Inte vägra ta den och sedan bli en liten blöt fläck på marken av smärta. Jag blir rädd för att gå i trappen på grund av att jag känner mig yr och påverkad...

Idag är jag sjuk och kan inte jobba. Det är en vanlig förkylning som slagit lite hårdare. Jag har legat i samma soffa nu i tv-rummet i två dagar och snyter ur mig toappersrulle efter toapappersrulle, och kan egentligen inte ta mig någonstans, trots att det är sol och magiskt fint vårvinter-väder ute. Vintersolen ligger lågt och kastar ljusa strålar in i TV-rummet trots att klockan snart är tre. Det känns så hoppfullt. Jag kan inte säga att jag är jättemissnöjd för jag har inte varit så här sjuk på länge nu, och det är skönt att vara ordentligt sjuk på ett sätt som kräver vila, och inte "småsjuk" och kämpa och jobba ändå.  Om man jämför med den här forskarstudien jag ingår i om PMDS så mår jag mycket sämre de dagarna, för de sätter sig på huvudet och jag får kämpa mycket mer för att hålla ihop mig. Nu kan jag ändå dricka kaffe och titta på YouTube och ha det ganska bra.  ...och fönstershoppa hästar!  Den här är på absoluta toppen på min unghästlista nu! Quarterhästen TQR J...

Tre och ett halvt år var det sedan jag tittade på unghingsten Ares, nyfyllda två år gammal, tillsammans med mamma. Jag mådde uselt på så många plan. Jag var jättetrött över en långvarig infektion i kroppen, hade ordentlig järnbrist, var singel vid 41 och det kändes som mitt bäst-före-datum utgått. Men att vara personligt utdaterad var inte mitt största bekymmer, jag var djupt förtvivlad över att Galishimo plötsligt lämnat mig i kolik. Jag hade mestadels legat i sängen i tre veckor och alldeles i slutet på semestern så peppade mamma mig att åka och titta på en ny häst. Vi tittade på den här lilla ponnyn på två år, som inte var sådär jättemycket hanterad, och vi tyckte att han verkade jättetrevlig. Jag mådde ju väldigt dåligt då och ville bara ha en häst som ger mig lite sinnesfrid och återhämtning. Det var verkligen inte dåliga kriterier, för det var precis vad jag behövde.  Och nu rider min mamma honom! Hon är ju pensionär nu och det känns extra viktigt att hon får en trygg uppleve...

 "Du har fått bättre vardagskondition!" sade Jonatan häromdagen och jag förstår vad han menar. Det tar ju en stund att ställa om sig från det liv jag hade före jag träffade Jonatan och nu.  Till att börja med så är det inte så mycket jobb med att bo i en etta på 34 kvm, som jag gjorde i 12 år. Man behöver inte göra så stora städinsatser för det mesta går att fixa på några minuter, och man "glömmer" inte en garderob eller ett rum för man ser ju allt framför sig. Jag hade ju inga djur där heller på tio år så dammsugaren behövde jag inte plocka fram särskilt ofta, typ var sjätte vecka. Så trots att jag inte hade diskmaskin i ettan så har det inte varit mycket hemma att ta hänsyn till. Att bo i en etta är otroligt bra om man vill förenkla livet. Det var absolut inte den dålig tid. En helt egen plats för återhämtning efter jobbet.  Sedan har jag alltid haft mina hästar på inhyrning och det har inte heller inneburit så mycket jobb. Man har åkt dit och ridit och sedan släp...