Livet är förändring

Framsteg

2012-02-14T13:00:00.000-08:00

Hjärtat bultade och jag insåg att det var lönlöst att låtsas som om jag inte var rädd. Ida stod bredvid Galo och tittade på mig och log:
"Det här kommer att gå jättebra. Det är ingen fara." sa hon glatt och höll i Galo.

Jag kände mig lite skakig när jag satte mig i sadeln men nu hade jag ju faktiskt bokat den här tiden i ridhuset med Ida, så nu kan jag ju inte banga ur. Jag måste göra det. Det är dags nu.

"Är du redo?" frågade hon när jag satt mig i sadeln. Jag nickade. Lite tvångsmässigt sådär.
"Då går vi!" sa hon och började leda Galo.

Långsamt vandrade vi runt i ridhuset och jag kände hjärtat fortsätta bulta. Jag gjorde allt jag kunde för att slappna av så mycket som möjligt och inte oroa Galo eller skrämma upp honom. Men någonstans har det ju fastnat en film för mitt inre när Galo kastade iväg mig som en katapult för två månader sedan, utan att jag hade en susning till chans att hålla mig kvar.

Ida gick obekymrat runt med oss i ridhuset. Rädslan kom lite i vågor. Jag lät det vara så, och försökte att bara åka med. Efter någon minut tog jag ett djupt andetag och greppade försiktigt tyglarna till Galo. Nu har jag ju tömkört honom så mycket att han förstod precis vad jag menade när jag tog tyglarna. Jag kände det på en gång, att jag fick kontakt med honom och att han lät sig kontrolleras av tyglarna. Underbara häst!

Långsamt kröp en vällustig känsla genom kroppen. Jag rider ju faktiskt. Han kastar inte av mig. Det här går ju bra! Vi skrittar ju faktiskt runt här i ridhuset precis som man ska! För varje steg han tog så började jag slappna av mer och mer. Jag har ju faktiskt ridit de flesta sorters hästar genom åren. Jag kan ju det här med att rida om jag bara slutar nojja över avkastningen.

Ida fortsatte leda mig i skritt några minuter till, innan jag klev av och stolt klappade min fina häst. Äntligen så börjar vi göra framsteg. Äntligen!

Jag sken som en sol och tackade innerligt för hjälpen...

.

Pepp! Pepp! Pepp! Pepp!

2012-02-12T12:52:00.000-08:00

På tisdag ska jag försöka rida igen, på allvar. Jag har tagit hjälp av en kompetent ryttare och bokat ridhuset för oss själva. Jag har ju blivit lite skraj så jag har bett henne om hjälp och kör även med positiva målbilder nu:

Jag kan sitta på Galo. Jag kan sätta rumpan i sadeln och ta tyglarna. Jag kan kontrollera honom och lotsa honom rätt. Om han kastar av mig så kan jag sätta mig upp i sadeln igen. Jag har aldrig slagit mig allvarligt oavsett vad jag åtagit mig. Min kropp är som en tegelsten omgiven med ett dämpande lager fett. Jag kan falla av tio gånger och ändå resa mig upp och lösa uppgiften på ett ödmjukt och konstruktivt sätt. Jag har alltid gjort så och kan alltid göra så. Jag har klarat flera klantiga fallskärmslandningar utan ens en stukad vrist. Såklart jag kan rida en liten ponny. Och faller jag så reser jag mig upp igen. Som jag alltid gjort.

Så här ser min kropp ut idag. Det här är en kropp som tål stryk.

Och den tål garanterat även små ponnisar som ska ridas in...

Sol!

2012-02-12T10:36:00.000-08:00

Idag var jag och Galo ute på vår 16:e tömkörningsrunda. Han blir bara lydigare och lydigare. Från att han varit ett trassel och från att jag behövde medhjälpare i början, så är han nu både pålitligare, duktigare och modigare. Idag var det (i mina ögon) årets första soliga dag. Det droppade till och med lite från stalltaket när jag kom dit.

Det handlar inte bara om hästen

2012-02-05T00:22:00.000-08:00

Jag är ganska fascinerad av min sambos resa sedan jag skaffade häst.

Före hästköpet så var jag ganska utelämnad till honom. Jag hade släppt allt och flyttat 70 mil till honom och börjat på ett nytt arbete. Så jag blev lite av ett komplement till honom. Jag träffade hans vänner och var på hans fester och lärde känna hans familj och släktingar. Allt kretsade kring honom och jag kände mig som en måne som hjälplöst snurrade runt i omloppsbanan kring hans liv och rutiner, trots att jag hade min familj i området.

Jag satt hemma när han var på jobbet på kvällarna och helgerna. Jag satt även hemma när han spelade golf, spelade i sitt band, eller körde ett längre träningspass. Om vi tränade tillsammans så var han avsevärt mer vältränad än mig. När jag kämpade fram blodsmak i munnen på cykling och löpning så verkade han mest oberörd och coachade mig glatt:
"Jättebra, älskling. Det ser jättefint ut. Du är verkligen duktig".

Från att ha väldigt gott självförtroende med träningen började jag känna mig långsam och i dålig form, det blev ju lätt att jag jämförde mig med honom, för han var ju den enda jag tränade med. Och han var grymt vältränad.

Japp. Så var det. Sedan så skaffade jag häst. Och då ville jag plötsligt ha bilen. Ofta. Och var inte hemma lika ofta. Och tog mindre ansvar över hushållet. Dessutom så insåg han att vi helt plötsligt inte hade lika mycket tid att umgås med varandra. Med hans kvällsjobb, hans fritidsintressen och nu även mitt hästintresse, så hade vi inte så mycket gemensam tid kvar.

Så han hade liksom inget annat val än att fatta ett nytt beslut. Skulle vi vara tillsammans så vore det nog bäst att han började följa mig till stallet. Då skulle han få en chans att umgås med mig. Sagt och gjort. Han började greja på med hästen tillsammans med mig. Och plötsligt så är rollerna ombytta. I stallet är han beroende av mig. Jag informerar honom om hur hästar tänker, vad utrustningen heter och vad den används till, och vilka rutiner som är viktiga. Jag lärde känna personer som han inte kände.

Han fick stå lite handfallen och osäker och behövde lyssna på vad jag berättade för honom för att saker skulle gå vägen. Dessutom så gick inte saker riktigt vägen ändå. När han skulle hålla Galo när jag skulle rida på honom så slet sig hästen och bockade av mig. Ytterligare en insikt. Han är inte starkaste individen i familjen längre. Han är alltså även beroende av HÄSTEN för att samarbetet ska fungera. Och det handlar inte bara om att ha trevligt tillsammans, utan det handlar om att jag ska klara mig utan att få fysiska skador.

Och vid det här laget tror jag väldigt många män skulle backa och återgå till något tryggare och mer välbekant. Och till viss del backade min sambo. Det här med inridning är inte roligt. Att hästen förefaller vara i en trotsperiod är inte heller roligt. Han såg inget som helst nöje att jag faktiskt kan falla av djuret och skada mig.

Men han tar sig i kragen och kliver över tröskeln till stallet då och då, i alla fall. Och trots att hästen varit riktigt jobbig i perioder så lär han sig allt mer om den och hur man hanterar ett trotsigt fullblod.
Själv står jag oberörd vid sidan av och coachar:
"Jättebra, älskling. Det ser jättefint ut. Du är verkligen duktig!"

30 minusgrader. Och solsken.

2012-02-04T09:33:00.000-08:00

"Jag tänker INTE köpa en dyr högpresterande häst." sa jag till Per, för ganska precis ett halvår sedan.

"Jag tänker köpa en relativt billig häst som jag inte behöver prestera med. Jag vill ha en häst att vara med." fortsatte jag pedagogiskt, när jag tittade på olika annonser och vägde mellan olika hästar och priser.

"Jag vill ha en häst som kan stå i hagen och bara vara, utan att jag får dåligt samvete. Jag vill ha en häst som jag inte måste träna utan som jag bara kan mysa med och rida ut med när det är fint väder." minns jag också att jag sa.

Fint väder. En väderhäst. En hobbyhäst. En Sol-häst.

Vad är det då som får mig att muttrande och fnysande åka till stallet när det är -30 grader ute? Jag gnäller och surar och muttrar men kan ändå inte låta bli att åka till stallet. Sedan ställer jag upp Galo på stallgången och sneglar på honom. Vi kanske kan ta ett litet träningspass. Ett litet?

Ramona log brett och ignorerade kylan och tog med sig sin häst också. Och så knallade vi iväg på en liten runda. Galo var på glatt humör och likaså mitt sällskap. Kylan fick kläderna att prassla hårt och jag var tvungen att röra händer och fingrar hela tiden för att de inte skulle förfrysa. Snön knarrade under våra fötter och solen sken starkt utan att värma. Galo skötte sig exemplariskt och jag blev stolt över hans glada uppsyn. Såklart vi skulle ut och promenera.

Solen skiner ju.

Underlätta i stället för att disciplinera

2012-01-29T10:12:00.000-08:00

Galo har blivit glad och lydig igen. Lösningen för denna stund verkar ha varit att undvika andra hästar när vi tränar så han lättare kan fokusera på mig. Idag blev det inte en enda ful grimage, ingen spark och ingen cirkus. Märk väl att lösningen inte var att smiska hans håriga rumpa och straffa honom för "att han inte såg mig som sin naturliga ledare". Jag har inte ändrat mitt beteende eller mitt "ledarskap" eller "börjat säga ifrån på skarpen" utan helt enkelt ändrat träningsmiljön. Jag har underlättat för honom i stället för att disciplinera honom. Trots att jag fick rådet att disciplinera honom hårdare av ett par stycken...

Han är faktiskt bara en liten unghäst. Och det är faktiskt väldigt mycket nytt för honom att ta in just nu. Jag ska fortsätta underlätta träningen för honom. Så mycket jag bara kan. När han har vuxit på sig så kommer vi att ha massor av möjligheter att hänga med andra hästar och ryttare. Tack till Per som filmade!

Titta på lillkillens eleganta rörelser. Sådär tjusigt och tyngdlöst travar han även efter en timmes promenad. Nog syns det att han härstammar från skönheter...

.

Naturlig hästhållning

2012-01-29T05:42:00.000-08:00

Vissa saker undviker jag att berätta, för att slippa bli föremål för debatter. Men nu tänker jag kliva ut ur garderoben och säga att jag tror hästar mår bäst av att bara vara Hästar i så hög utsträckning som möjligt. De ska vara ute, de ska vara tillsammans med (och kunna bråka med) hästkompisar, de ska helst slippa ha järnskor, de ska ha fri tillgång till mat och vatten. Sedan är det inte alltid möjligt att ha hästar på det viset, av flera olika orsaker, men för egen del så försöker jag vara så öppen som möjligt.

Bra grabbar

2012-01-28T14:06:00.000-08:00

Idag fortsatte jag med mitt koncept om att jobba ensam med min häst. Vi gick ensamma på en långpromenad och mötte flera bilar, en bil med släp, två hundar, två stavgångare och såg dessutom en skoter och en traktor. För utomstående kan det verka märkligt att jag räknar upp dessa företeelser men i hästögon är samtliga av dessa möten motsvarande en utmaning i "Fear Factor" och det är ännu läskigare om man som en ung häst tvingas gå först när utmaningarna kommer. Men han var otroligt modig och positiv och skötte sig fint. Öronen var framåt och han lydde glatt minsta lilla vink. Det såg nästan ut som om han förnöjt viftade på svansen ibland... Så jag kunde i godan ro njuta av det magiska vinterlandskapet och leka med mobilen. Vilken kanondag!

Kvällen avslutades med min mosters mans 60-års-kalas. Per mötte modigt kända och okända släktingar, och höll ställningarna. Han kan verkligen få människor att le. Jag har alltså två grabbar som jág inte kan vara annat än stolt över!

.

Förtroende

2012-01-25T12:36:00.000-08:00

Idag sadlade jag och tränsade skitungen och drog på mig hjälmen. Han var vild. Han var galen. Han var oberäknerlig. Han var oinriden. Han gjorde fula grimager.

"Eh. Är du kvar här länge, eller?" frågade jag en tjej i stallet.
"Ja.. hurså?"
"Jo. Jag ska gå ut med Galo till ridbanan där ute och... jag öh. Kan du kolla att jag lever bara, innan du går hem för kvällen?" sa jag och försökte att inte se osäker ut. Tjejen tittade lite tveksamt på mig och sedan tittade hon lika tveksamt på Skitungen som just vid det ögonblicket försökte få av sig tränset genom att göra fula grimager och ruska på huvudet. Trots att han haft träns på sig sedan oktober 2011och tyckt att det varit helt okej innan.

"Självklart gör jag det." sa hon sedan och jag kunde andas ut.

Det var ju den här teorin jag hade om att vi hade för många störningsmoment omkring oss, och att det var därför han blivit så oberäknerlig och explosiv. Störningsmomenten för hans del är andra hästar som vi omger oss med på turerna. Störningsmomenten för mig är andra hästägare som jag kanske pratar lite för mycket med. Så i stället för att straffa honom för sitt beteende så hade jag bestämt mig för att försöka göra det omvända och ge honom mer förtroende i stället. Och vara på tu man hand med honom, utan stöd och råd från de andra.

Därför var vi ensamma på ridbanan en onsdagkväll. Mörkret låg tätt omkring oss och lamporna som belyster ridbanan skapade flera siluetter av oss i snön. Jag drog fram en pall och ställde den bredvid honom, och han slutade göra grimager och ställde sig lydigt och tuggade på bettet. Det var så kallt ute att hans andedräkt bildade små ångmoln i lampljuset. Sedan så lade jag mig över sadeln på honom. Helt ensamma och helt utan någon ledare som höll fast i honom. Han stod lydigt kvar men blev plötsligt väldigt mycket mer intresserad av vad jag gjorde där uppe. Han började lukta på mina ben och armar. Han vände sig om och tittade nyfiket på mig. Jag satte mig faktiskt till och med upp. Med ändan i sadeln.
"Från och med nu är det du och jag." sa jag till honom.
"Nu är det vi som är ett team. Du och jag."

Han stod hela tiden stilla och verkade lyssna intresserat och jag kramade stolt om honom runt halsen, från sadelläget. Han stod helt stilla och hade sina öron riktade mot mig. Han rörde inte en hov i onödan.

och sedan klev jag för säkerhets skull av honom.

Övertygad om att vi är på rätt spår...

.

Världsherravälde var det, ja...

2012-01-23T12:51:00.000-08:00

Jag har ju berättat att jag tror att min häst fantiserar om världsherravälde, eller hur? Idag ringde dom från stallet och berättade att han sprängt hagen och sprungit rakt genom linorna. Som en kul grej, liksom.

Enligt uppgift hade Galishimo tyckt att detta trick var vansinnigt roligt och hade njutit av sin frihet. Han hade undersökt området med stor entusiasm och nyfikenhet samtidigt som resten av hästägarna försökte förhindra restrerande hästar i hagen från att rymma. När de skulle fånga in Galishimo så glömde han dock fantasierna om världsherravälde och började hoppas på godis i stället, så tydligen var han relativt lätt att fånga in. Skitungen.

Så nu fick hagen lagas av några andra hästägare ute i snö, mörker och minusgrader. Samtidigt satt jag helt ovetandes hemma och åt hamburgare och såg på Ponnyakuten i godan ro. Och hade glömt mobilen i jackfickan när de försökte ringa mig... Gud vad jag kände mig otillräcklig när det gick upp för mig vad som hade hänt.

Jag vet inte riktigt hur jag ska kompensera för detta. Ska man lämna en godispåse i fikarummet till de som hjälpt till? Eller? Hur mycket kostar det rimligtvis att ursäkta att sin häst fått fnatt?

Dagar som aldrig kommer tillbaka?

2012-01-23T11:44:00.000-08:00

Jag fann en gammal film på mig när jag hoppade fallskärm på Aros. Tyvärr har jag inte så många filmer från den tiden. Ibland blir jag ledsen och tänker att den där tiden aldrig kommer tillbaka och åren som jag hoppade fallskärm var så unika. Men å andra sidan... det är aldrig för sent. Jag kanske drar en repa till... när jag är 40, kanske?

Förtroendekris

2012-01-22T15:02:00.000-08:00

Människa tömkör häst mitt på vägen. Det är den nionde tömkörningen i ordningen. Häst brallar ur fullständigt. Häst sparkar med bakhovarna mot månen. Häst trasslar in ena benet i en töm. Häst får ett hårt ryck i mungipan när benet trasslar in i tömen. Häst får fullständig panik. Bil kommer. Häst kastar sig ned i diket så häst får panik. Häst fortsätter trassla och springer i cirklar.

"Lugn, bara lugn." säger jag och känner oron växa när jag tappar ordningen på tömarna runt hans ben. Jag tänker att det kanske är bättre att släppa än att slita nu när han är så uppjagad. Jag vill inte att han ska bryta ett ben eller fortsätta kämpa mot linorna. Bilen som vi mötte har stannat. Jag släpper hästen helt och hållet. Med tömmar och allt. Hoppas på att han ska sluta slåss mot linorna som stramar omkring honom, när jag försökt bromsa honom.
"Du är lös nu, det löser sig." säger jag lugnt. Jag släpper allt och stannar av. Men han springer inte hem. Trots att det bara är 100 meter till stallet. Han stannar och lyssnar på min röst.

"Det är okej." säger jag igen och jag märker hur han oroligt tittar på mig. Tömarna ligger på marken och jag går fram till honom. Nu har jag äntligen en chans att trassla allt tillrätta. Jag har inte bråttom när jag närmar mig honom. Nu när ingen lina är spänd och han har inte panik. Bilen har ju stannat så det är ingen akut situation längre. Galishimo kliver ur trasslet. Jag hjälper honom och så trasslar vi ut oss. Han får mycket beröm för att han stannade kvar hos mig när allt gick snett.

Nu är det verkligen tid för eftertanke. Jag har fått massor av feedback på det som inträffade.

"Du måste disciplinera honom innan det blir värre! Det där hade kunnat bli en riktigt allvarlig olycka!" sa tjejen som sällskapade mig och jag kunde inte ta ställning helt och hållet till om han skulle ha blivit lugnare av att få spörapp på rumpan. Han var ju redan uppjagad som det var. Men NÅGOT måste jag ju göra annorlunda för det här är ju ingen trevlig utveckling.

Samtidigt har jag sett vad som händer med unghästar om man tolkar alla snedsteg som "brister i ledarskapet" och smiskar upp dem "för att visa vem som bestämmer". Det blir inte hästar som stannar för att lyssna på matte när de trasslat in sig i linor. Det blir hästar som drar. Flyr. Och ser stallet som tryggaste punkten.

Jag tror faktiskt att jag ska byta angreppsvinkel och inte se det som en avsaknad av disciplinära åtgärder. Jag kallar det en förtroendekris. Om jag ska vara ärlig så har jag knappt hanterat honom själv sedan vi bytte stall. Förut var det bara han och jag, i vått och torrt, och då tyckte jag vi byggde upp en otroligt fin allians. Vi gick fram överallt. I tät höstdimma, över broar och vattendrag, vi mötte traktorer och fyrhjulingar och det var alltid bara han och jag. Vi var ett team.

Nu när jag är i ett finare privatstall med massor av duktiga ryttare och hästar så nu är det ju alltid någon som vill hänga med eller bjuder in mig på något gemensamt. Jag får dagligen tips och förslag och ideér om hur jag kan jobba annorlunda med min häst och olika förbättringsområden. Och alla är så otroligt trevliga så jag blir ju jätteglad varje gång. Och efter avkastningen har jag också tagit in extra hjälp av olika personer. När jag tänker efter så har jag knappt varit själv alls när jag tränat min häst. De senaste gångerna jag tömkört honom har det alltid varit andra hästar och ägare inblandade. Och han har varit i gasen som bara den. Jag tror att han fokuserat på att hänga med de andra hästarna, och jag har fokuserat på att prata och ha det trevligt med hästtjejerna. Och så har jag inte velat göra "fel" i deras ögon heller så jag har varit väldigt fokuserat på att säga och göra rätt saker. Lägg till detta med bubblande hormoner och 400 kilos överskottsenergi. Då blir det kanske en och annan incident.

Jag har inte haft fokus på min naturliga känsla för min häst.

Nej vi måste nog teamworka ihop oss. Jag och Galishimo. Dumpa hästarna och hästfolket och träna själva igen. Gå på våra egna promenader. Träna våra egna pass. Inte ha så många andra inblandade hela tiden. Jag måste följa mitt eget hjärta med honom. Det gick ju mycket bättre när det bara var han och jag. Vi borde kunna hitta dit igen.

Var det förresten inte så här med min terv Kiara första åren? När min belgiska vallhund var två år så upptäckte jag att det blev otroliga framsteg i träningen när jag tränade på en tom parkeringsplats i stället för på brukshundsklubben. Plötsligt gjorde hon synbara framsteg från vecka till vecka, och vi tog till och med en silverpokal i en lydnadstävling några månader senare. Men på brukshundsklubben var det för många hundar och ägare för att vi riktigt skulle få kläm på träningen... och idag är hon en otroligt lydig hund. Kanske behöver jag och Galishimo göra samma resa. Finna flera tomma ytor att träna på, så vi verkligen får kontakt med varandra.

Att växa

2012-01-21T09:33:00.000-08:00

Galo har börjat stegra och sparka mer, på sista tiden. Men han stegrar på behörigt avstånd och vänder bort huvudet. Och han sparkar på behörigt avstånd och slutar sparka om jag är för nära. Han liksom fejk-revolterar för att kolla om jag blir rädd för honom, eller om jag kanske blir lite imponerad av honom. Jag korrigerar honom lugnt och bestämt och försöker att inte göra så stor grej av det. Alla fyra hovar ska vara på marken. Så är det bara.

Innerst inne blir jag motvilligt lite imponerad. Han är så vacker. Vilken gudavacker liten häst han blir när han kröker på nacken och lättar från marken. Skönhet, stolthet och styrka i en och samma varelse. Alla hans anfäder är målmedvetet avlade ända sedan bibelns begynnelse. Måtte han inte läsa mina tankar, för jag visar på alla andra tänkbara sätt att jag tycker att han är en fjant.

Vi tappade våra promenadrutiner när jag bytte stall och det blev mörkt ute på kvällarna. Jag blev lite orolig över trafiken och alla bilar som nu hade bländande billjus på sig, och att gå ute själv med en unghäst i mörkret kändes jobbigt. Nu har jag insett att han behöver ut där det händer lite mer saker, även under vinterhalvåret. Och han är faktiskt pålitlig när det kommer bilar. Han står stilla som ett ljus och tittar. Han mår ju bäst när han får lite utmaningar. SÅ jag har tagit på reflexerna på oss båda, och varit ute och tömkört honom på lite längre promenader. Går han i hagen hela dagarna börjar han ju bara fantisera om världsherravälde.

"Min arabhäst var också en liten gangster!" sa Gunbritt glatt när vi följdes åt för en tömkörningspromenad en kväll. Galo hade just genomfört en tjusig uppvisning i bakutsparkar eftersom han inte gillade att tömarna tog mot hans heliga skinkor när jag tömkörde honom. Jag hade så svårt att fatta att Gunbritts stora lugna arab varit en liten "spefjärt" som hon själv uttryckte det.

Tänk om min lilla rebell också blir en stor och lugn gentleman.
Eller att han ska bli vit, som det står i hans registreringspapper.
Eller att jag kommer att rida honom i galopp en vacker dag.
Det känns så märkligt, nästan overkligt...

Täckbyxor passar inte under inridning

2012-01-18T13:21:00.000-08:00

Ridhuset var upptaget då det var hoppkurs där, så jag och Galo kämpade på utomhus denna kväll. Det var fullt med bilar och hästtransporter och hästfolk som sprang runt i och med hoppkursen, och Galo fick lite extra krut i kroppen. Han dansade runt mig samtidigt som jag höll i longerpiska, longerlina och en liten pall så jag kunde kliva upp på honom där ute, i mörkret och blåsten. En tjej gick förbi och erbjöd sig tända utomhusbelysningen i ridbanan och jag tackade hjärtligt samtidigt som Galo gjorde fula miner och dansade runt.

Sedan behövde han springa av sig genom att sprigna i en cirkel runt mig på longervolten. Energin sprakade. Jag har aldrig tränat honom att galoppera på kommando men jag behöver bara göra ett "Sjjh!"-ljud (Tänk mannen som talar med hundar, han gör ett liknande ljud) och ta ett snabbt kliv framåt för att han direkt ska börja galoppera, när han sprang runt mig. Så det behövde vi inte träna nämnvärt på. Springa kan han. Utan tvekan.

Sedan kom Mari och frågade om jag ville ha hjälp med inridningen och så stod vi där i kylan och blåsten med en dansande häst. Jag hade hjälm, säkerhetsväst och täckbyxor på mig, under vinterjackan, och jag upptäckte att jag blev ohyggligt klumpig i denna outfit. Första gången jag försökte hänga över honom med rumpan i vädret så gled jag av efter några steg.
"Jag måste faktiskt försöka sätta mig ordentligt i sadeln." konstaterade jag stånkandes, tog sats och slängde mig klumpigt över ryggen. Galo sneglade på mig. Mari fnissade.
"Nuuu så!" stönade jag och började fäkta lite med armarna, luta mig framåt och dra ena benet över sadeln och över baken på hästen för att komma gränsle. Men det gick väldigt tungt. Säkerhetsvästen var stor och tung och täckbyxorna begränsade mig avsevärt. Jag började frusta och stånka och vifta med benet för att komma mig gränsle. Mari höll på bryta ihop.

Sedan så liksom... fastnade jag. Halvvägs med benet över hästen. Knäet vilade över hans kors, benet låg alltså mitt på Galos rumpa, och stånkandes så kom jag mig inte över hela vägen. Jag stånkade lite uppgivet och började vilset titta mig omkring i hopp om att ingen mer än Mari såg mig.
"Jag... ehh... har fastnat..." stönade jag och Mari bröt ut i ett gapskratt.
"Försök att komma dig över, det är så lite kvar!" peppade hon och jag viftade med benet för att kunna svinga mig över. Men täckbyxorna var inte elastiska och de hindrade mig i rörelsen.
"Det gåååår inte!" frustade jag hängandes över halsen på Galo och sedan gav vi liksom bara upp i ett okontrollerat frustade över situationen. Jag kom mig varken upp eller ned. Där står jag med en övertänd unghäst i mörkret och blåsten, halvvägs uppe i sadeln, utan att komma mig någonvart. Fullt utrustad och otymplig som en michelingubbe. Fast svart i stället för vit.

Den enda som hade kontroll över situationen var Galo. Han hade slutat både dansa och steppa och gjorde sitt jobb med att stå stilla och lyssnade intresserat på mitt skratt. Det verkar nästan som att han gillar det här med att bli inriden. Trots allt.

Till slut kunde jag glida av igen. Jag tog genast av mig både säkerhetsväst och täckbyxor så jag kunde sätta mig upp ordentligt. Sedan skrittade vi några steg på Galo när jag satt upp i sadeln. Med rumpan I sadeln. Som en riktig ryttare. Det pirrade lite i magen men vi tar några steg åt gången. Galo gör verkligen sitt bästa för att hjälpa till, men avkastningen har satt sina spår hos mig och jag är väldigt försiktig.

Snart rider jag på riktigt. SNART rider jag på riktigt. SNART blir vi ett team!

.

Good Horse Day

2012-01-15T05:03:00.000-08:00

Idag var hästen snäll och fin som ett ljus. Jag tog på honom sadel och träns och funderade på om jag skulle våga sitta på honom själv. Jag blev feg i sista sekunden när jag stod där på pallen och funderade på att kliva upp, så jag hämtade hjälp av en tjej i stallet som fick leda honom. Så ledde hon runt mig och jag återföll till min ovana att hänga över hästen med rumpan i vädret igen, utan att faktiskt sitta upp. Galo verkar nöjd med denna söndagsrutin, att kånka runt på mig några varv i ridhuset när jag ligger och fnissar över honom.
Han leddes runt i cirklar, med mig på ryggen, och efter ett tag började han spetsa öronen och flåsa av min vikt på ryggen. Men han verkade gilla det och drog inte alls ned på tempot trots att han fick flåsa lite. Jag tror verkligen jag skaffat en häst som vill jobba med kroppen.
Men snart ska jag sitta på honom. På riktigt. Och verkligen rida. På riktigt. Det blev bara inte just den här helgen, heller...

.

Bad Horse Day

2012-01-14T06:42:00.000-08:00

Födelsedagen till ära så bad jag Per ta några fina foton på mig och Galishimo. Det gick sådär. Galishimo hade en Bad Horse Day.

Och tro mig. Den var riktigt dålig.

Men jag ska faktiskt inte skylla på hästen. Förut gick jag på promenad med honom tre gånger i veckan, ca 4-5 km varje gång. Nu har han knappt långpromenerat alls på flera veckor, på grund av kylan, mörkret och att jag ägnat mig åt inridning och tömkörningsträning. Denna häst behöver inte bara mental stimulans. Han är full som en kruthink med energi och behöver motioneras.

Galo gör sig redo för ett känguru-hopp. Kolla vinkeln på bakhasorna.

Och jag är redo att hålla fast honom.

"Alltså, vi är INTE vänner. Vad fan flinar du åt? Du är inte min MAMMA, du ska fan inte tala om för mig vad jag ska göra!"

Galo känner sig kränkt och vill adopteras av Svenska Hästars Värn

som tar hand om hästar som det är synd om.

"Alltså. Petar du mig med spöet en gång till. Alltså EN gång till och jag LOVAR dig att du DÖR! Fattar du! Ge fan i att peta på mig med spöet!"

"Tro inte att vi är vänner va. Jag ska äta upp din jävla mössa. Det ska du ha klart för dig..."

I morgon fyller jag 31

2012-01-13T13:29:00.000-08:00

I morgon fyller jag 31 år och blir som vanligt lite nostalgisk. Jag börjar tänka på det här med ålder och att bli äldre, vad det innebär för mig. En stor fördel med att bli äldre är att jag släpper kontrollen mer och blir lite tryggare. Exempelvis så är det inte lika viktigt för mig att gifta mig eller vara i fysisk toppform. Livet handlar inte om yttre attribut utan om meningsfulla relationer. Relationen till Per, till mig själv och till de människor jag omger mig med. Där ligger själva russinen i kakan.

För varje år som går så blir jag mer självsäker och ger mig mer entusiastiskt in i mitt arbete. För fem år sedan så kände jag mig orolig för att inte räcka till inom mitt arbete, men nu vet jag vad jag går för och litar på mig själv. Sedan märker jag hur jag alltmer dras till personer som verkligen inspirerar mig, både på arbete och fritid, och detta påverkar min personliga utveckling otroligt mycket.

Eventuellt har jag blivit något lösare i hullet och kanske har tuttarna sjunkit någon centimeter sedan jag var 25. Men det är lätt att åtgärda: Man släcker bara lampan.

.

Hamsterhästen

2012-01-13T13:00:00.000-08:00

Ibland så vill jag bara plocka upp Galo, hålla honom i min kupade hand, som en hamster, stryka honom över pälsen och sedan stoppa honom innanför min jacka.

Idag så var han på sin tredje löshoppningsträning. Ni vet, när hästarna springer en bana och hoppar små hinder utan ryttare. Galo var rädd för bomarna (två stycken) som låg på marken och hotade ge honom stryk. Han hade nog tänkt på det där sedan senaste hoppningen och kommit fram till att bomar måste vara farliga. Vi försökte få honom att själv springa över de liggande bomarna på marken men det var bara för mycket. Så jag fick leda honom och gå först, och så klev vi över bomarna tillsammans. Jag och han. Då gick det bättre. Men hans hjärta bultade och hans ögon var stora. Han fick mycket beröm och mycket godis.

Min stora fina häst var inte större än en hamster idag. Det blev tydligare än någonsin att min vackra häst, fortfarande bara är en bäbis, som behöver mycket stöd och mycket kärlek...

.

När det äntligen blev min tur

2012-01-08T11:18:00.000-08:00

Jag har funnit bilder på alla hästar jag ridit och fallit för de senaste sex åren. Och föga överraskande så har hästarna haft alla möjliga former och karaktärer. Här kommer en tribute för de senaste årens hästar som skapat bestående intryck hos mig.

Ragnar red jag i Arbrå utanför Bollnäs. Han var en kallblodstravare. Jag red in honom i år 2006 och jag föll för hans enorma hjärta och hans stolthet och värdighet. Han var min riddare och vackra springare i en och samma själ. Han behandlade mig som glas och bar mig med stolthet. Skitsamma att vi inte hade varken ridutrustning, eller sadel och fick låna travkuskens gamla förlagda travhjälm när vi skulle ut. Vi hörde ihop och ridturerna var helt fantastiska. Så var det bara. Men han var inte min. Jag hade inte råd att köpa honom och visste inte hur länge jag skulle bo kvar på orten.

Jag grät floder när jag bytte arbete och flyttade från orten. Att byta arbete var lätt. Att byta ort var lätt. Att lämna Ragnar var som att öppna sin egen bröstkorg och karva ut hjärtat på sig själv med en sked. Han blev slaktad några år efter att jag flyttat och jag trodde aldrig att jag skulle tycka om en häst så mycket igen. Någonsin.

Finns det en himmel så väntar min hjälte på mig, där.

Japp. Jag har ridit en ardenner i Gävle. Atlas hette han och vägde ett helt ton. Och han slog mig verkligen med häpnad då han var både pigg, känslig och alert. Inte alls tung och trög, som jag föreställde mig. Jag har fått en helt ny syn på ardennrar, efter att jag ridit Atlas. Tänk er en dinosaurie som innerst inne kan dansa balett. Då har ni Atlas.

Islandshästen Elding red jag bara vid ett tillfälle, i Falun, och hon tog verkligen mitt hjärta med storm. En entusiastisk gammal tant som var otroligt säker på foten. Hon visade verkligen magin med islandshästen. Det är inte de fem gångarterna i mina ögon, som är magin. Det är förmågan att tryggt ta sig fram i vilken terräng som helst, med glimten i ögat. Jag hade gärna fortsatt rida henne om jag inte livet drog iväg med mig åt ett annat håll. Igen.

Kahlua är en svensk ridponny som hjälpte mig att återupptäcka passionen för hoppning i Östhammar 2010. Trygga fina Kahlua som jag länge funderade på att köpa som min egna häst och hennes ägare insisterade... Jag är tacksam över att jag fick möjlighet att utveckla mitt intresse för hoppning igen, genom henne.

Runa ägde faktiskt en häst i början när vi umgicks, i Östhammar. Vackra stora välvilliga Vera som både var en både välutbildad och dyr unghäst på fyra år med stora möjligheter att bli en duktig fälttävlanshäst. Jag föll för henne direkt och Runa var intresserad av att sälja. Men Vera var alldeles för dyr och jag hade inte på långa vägar den summan pengar... För att skydda mig själv från att bli ledsen så var jag i stallet så lite som möjligt och hjälpte bara Runa när det verkligen behövdes. Jag var rädd för att bli ledsen ifall Vera skulle försvinna. Så Vera hamnade någon annanstans i sverige och jag hoppas hon har det riktigt bra.

Här rider jag Gunillas häst Epok i Malå 2009. Jag red honom bara en gång. Han verkade klok och trevlig. Jag gillade hans storlek också. "Arabhästar verkar ju inte vara så tokiga" tänkte jag...

Det här var den första häst jag tittade på för att köpa, år 2009. Det var en ung korsning mellan arab och Pura Raza Espaniola. Jag tror han hette Aragon. Han var otroligt mjuk och artig och jag gillade honom direkt och kallade honom genast för "sparven", lite kärvänligt. Sedan kom paniken krypande. Hur ska jag ha råd? Är jag redo? Hur ska jag få ihop min budget? Jag blev så förtvivlad över att inse att min budget saknade marginaler och när bilens värmefläkt pajade på väg hem från hästvisningen så föll min tighta budgetplanering. Jag blev så ledsen över att jag överskattat min ekonomi och konstaterade bittert att jag inte hade råd att köpa min drömhäst, detta år...

Sedan sa det bara klick. Fem långa år efter Ragnar så kände jag äntligen att jag hittat ett nytt hjärta och en ny familjemedlem. Och med mitt nya jobb så blev inte budgeten lika ansträngande. Nu har jag råd!
Tänk att det äntligen blev min tur. Att äga en egen häst.
Nu har jag för första gången i mitt liv en alldeles egen vän, som jag inte kommer släppa i första taget.

Det blev så till slut. Jag fick en egen häst.

Den som väntar på något gott, väntar aldrig för länge...

-
Nej Per, jag tänker inte göra en liknande tribute med bilder på mina tidigare pojkvänner. Jag lovar. Det skulle vara fullkomligt hänsynslöst och osmakligt. Jag lovar.

Men jag väntade faktiskt på dig också.

Länge.

Ombytta roller

2012-01-08T06:21:00.000-08:00

Idag har jag låtit Galo bära mig igen. Det är sjätte gången han får bära mig. Galo tycker själv att han har koll på läget. Han står stilla vid pallen och uppför sig som vanligt. Utan bocksprång. Själv så är jag övertygad om att jag kommer att dö inom kort och att vi står bortom allt hopp.

Jag ringde till en tjejkompis igår. Hon heter Karin. Jag red tillsammans med henne några gånger, för några år sedan, när jag bodde i Gävle.
"Det där ordnar sig. Bara för att du inte är proffs på inridning så kommer han att bli en fin ridhäst så småningom. Tänk på hur länge tamhästar funnits i historien, som folk har lyckats rida in, helt utan ridhus eller professionella inridare."

Hon är så klok Karin. Jag tror jag ska testamentera min säkerhetsväst till henne. Hon kan få den efter att jag avlidit till följd av att jag fallit av min fullständigt livsfarliga häst. För jag kommer ju att dö. Inom kort.

Jag bad en av hästtjejerna i stallet hjälpa mig när jag skulle rida in min häst också, Mari heter hon. Hon pratade lite med Galo för att lära känna honom. Sedan satte jag på mig hjälm och säkerhetsväst och gjorde mig beredd.

Galo stod och hängde med huvudet.
Jag klappade honom på ryggen.
Han hängde med huvudet.
Jag klev upp på pallen.
Galo suckade.
Jag klev ned från pallen, i ett så kallat "pedagogiskt syfte".
Sedan klev jag upp igen. På pallen.
Och klappade honom.
Galo stod tålmodigt kvar och verkade undra vad fan jag höll på med.

Sedan började Mari och Galo liksom snegla på varandra. Som i något slags samförstånd.
Som om det var JAG som behövde träna på att våga sitta på Galo,
det verkade inte direkt som om det var han som behövde träna på att ha mig på ryggen.

Nåja. Hur som helst så höll jag mig till förra veckans förnedrande liggställning rakt över hästen, med rumpan i vädret, och lät Mari leda Galo i några cirklar i ridhuset. Det är ju lättare att glida av då, om han skulle bli crazy as a coconut och få okontrollerad panik och vilja kasta av mig. Vilket han verkar ganska ointresserad av att göra, för tillfället.

Efteråt berömde vi Galo storartat men jag gick ändå omkring med en märklig känsla av att vi just nu råkat få ombytta roller.

Det är inte jag som tränar Galo på att bära ryttare.
Just nu är det han som tränar mig på att våga kliva upp.

.

Summering av år 2011

2012-01-03T08:54:00.000-08:00

Jag har sålt min bostad i vackra Östhammar.

Jag har sagt upp mig från mitt arbete.

Jag har åkt Vasaloppet på 9 mil, med Per.

Jag har gett bort alla mina möbler till välgörenhet.

Jag har sagt hej då till mina bästa vänner Karin och Runa.

Jag har flyttat 70 mil till Norrland.

Jag har kommit närmare mina släktingar och mina föräldrar.

Jag har skaffat ett nytt arbete.

Jag har blivit sambo med Per.

Jag har fått en tax på köpet, när jag fick Per.

Jag har cyklat Vätternrundan på 30 mil, med Per och Karin.

Jag har skrotat min bil som jag haft i sju år.

Jag har fullständigt tappat min motiviation att träna.

Jag har köpt en alldeles egen häst.

Min gamla terv på 11 år har opererats för cancer och tillfrisknat.

Min mormor har dött.

Jag tror att detta år är det år som jag i särklass gråtit mest. 2011 har flödat i tårar. Det är tur att alla tårar blivit uppvägda av så mycket glädje och kärlek för annars hade jag nog tappat gnistan. Livet är ju förändring men någon jävla måtta får det väl ändå vara. Man måste ju återhämta sig också!

Bara den här grejen att sätta ihop två så starka viljor som mig och Per i en liten tvåa. Att vi lyckats med detta är ganska otroligt. Klarar vi det här så klarar vi det mesta! Mycket kärlek och många långa samtal har det blivit.

Under 2012 vill jag bara komma på fötter igen. Fortsätta bygga en bra bas med Per. Tänka framåt. Rida in min fina häst. Njuta lite mer. Förändra lite mindre.

Han är ju så lydig. För det mesta.

2012-01-01T08:28:00.000-08:00

Efter ett trevligt nyårsfirande i Kåge så startade jag och Per året med att åka till stallet. Först värmde vi upp med att knyta fast skor i sadeln som skumpade runt när han sprang. Galo alltså. Per tvingades inte springa någonstans.

Sedan så red jag lite. Eller något liknande. Galo och Per knallade runt, med mig liggandes på mage över sadeln, bärandes hjälm och säkerhetsväst, och i en synnerligen ovärdig liggställning. I stället för att försöka vara så försiktig som möjligt så låg jag med magen över sadeln, med rumpan i vädret, och gungade, klappade, viftade och buffade, så att han skulle vänja sig vid mig. Det kändes bra. Särskilt med tanke på att vi inte hade publik. Den ovärdiga liggställningen gör dessutom att jag enkelt kan glida ner om Galo börjar bocka igen. Så slipper jag bryta ryggen. Galo blev klappad och buffad på magen, på rumpan och överallt där jag kunde komma åt med armar och ben. Och han hanterade det väldigt bra. Men visst är han känslig för beröring, så inridningen får helt enkelt ta den tid det tar.

Efter den lilla ridturen så ville jag visa Per hur man får Galo att komma på inkallning. Trots att vi härjat med honom en bra stund så tänkte jag göra en tjusig uppvisning. Jag ville ju visa vilken lydig och samarbetsvillig häst jag har. För det mesta.

Sedan gjorde jag och Per pizzor tillsammans och hade det mysigt här hemma. Det känns verkligen som en toppenstart på året!

Lösning nr 2

2011-12-29T11:27:00.000-08:00

Nu är jag ready to rumble! Per har sponstrat mig att köpa en säkerhetsväst. Han står för halva summan. När vi väl skulle hämta denna säkerhetsväst på ridsportsbutiken så visade det sig att det skulle bli 100 kronor rabatt på den efter nyår.
"Jag köper nu ändå. Det känns bra att ha västen så snart som möjligt."

"Ja... eller så kan du ju låna västen nu och BETALA den efter nyår..." sa butiksägaren. Jag hurrade.

Så man kan numera säga att ridsportsbutiken inofficiellt sponstrat mig med 100 spänn på säkerhetsvästen. Dessutom jag fått låna en säkerhetsrem som jag kan hålla fast mig i när jag rider också, från stallet där jag hyr in hästen. Ingen vill att jag ska göra illa mig. Alla vill att allt ska gå bra för mig och Galo. Det känns bra!

Lösning nummer 1

2011-12-26T04:47:00.000-08:00

Jag tror jag har hittat vad det är som gör att Galo ibland får lite panik när jag rider på honom. Jag tror att han blir rädd när mina ridstövlar tar mot hans mage. Nu kan han ju inte svenska men om han kunde prata svenska hade han nog idag ha sagt något i stil med:
"Hörru. Magen. Fattaru. Rör den inte. Jag blir så jävla överraskad varje gång du är där och petar med fötterna. Det är skitläskigt när jag koncentrerar mig på att bära dig fint och göra ett hyggligt jobb och så bara glider det plötsligt något skitläskigt på magen. Nästan underifrån. Som en jävla puma går där under och stryker sig. Man får ju panik. Fattaru."

Det var efter gårdagens ridtur som jag började misstänka att det är fötterna han är rädd för när jag rider. Jag lät fötterna glida ur stigbyglarna och Galo ryckte till som om han fått en elchock.

Jag la fram min teori för en tjej i stallet.
"Menar du HÄR?!" frågade en ryttartjej och klappade till Galo på undersidan av magen där benen brukar ta vid om man rider honom. Galo flög upp och blev spänd som en stålfjäder.
"Öh! Läggavnurå!" sa han. (Om han kunde svenska.)

Jag hoppas verkligen att jag funnit orsaken till hans fnatt för det där går enkelt att lösa. Det är bara att knyta fast stövlar i stigbyglarna, med potatisar eller något med tyngd i, så stövlarna hänger och dinglar och skumpar vid magen på honom så han vänjer sig.

Då behöver man ju inte ens rida honom och han kan bocka bäst han vill, tills han blir trött och inte orkar bry sig. Eller tills potatisarna trillar ut.

.

Jag har inte kläm på julen

2011-12-25T11:21:00.000-08:00

Okej. Julen flöt inte på så bra för min del. Till att börja med visste jag inte vart jag skulle fira. I sista sekund kom jag på att jag skulle fira hos mamma. Sedan visste jag inte när jag skulle åka dit eller med vilket färdmedel eller med Per. Det hela blev onödigt krångligt och jag måste erkänna att jag stod för det mesta krånglet. Detta TROTS att jag förtvivlat försökt att planer för julen sedan oktober i år. Men jag kom mig iväg till min mamma, på bussen, dagen innan julen. Per kom efter till mig och mamma, efter att han sovit ut efter jobbet, på julaftonen.

Men resten av julen flöt på i ungefär samma tema. Jag velade runt lite undflyendes och undrade om jag hanterade dagen på bästa möjliga sätt eller inte. Mamma försökte liksom rama in mig och få lite konturer på mig men jag var väl mest kontrastlös som en flobbig blobba. Efter julaftonen kunde jag inte bestämma mig om jag skulle åka hem med Per eller stanna längre och då blev måttet rågat för både Per och mamma som undrade vad jag höll på med och jag fick vackert kliva in i bilen och sätta på mig säkerhetsbältet.

Jag antar att jag kanske inte riktigt har kläm på julen. Jag har ju firat jul ensam i flera år nu och det har känts väldigt tryggt och bra. Man värmer pizza i ugnen och kollar på tv och har täcket omlindat kring kroppen som en jätte-fjärilspuppa. Och dricker varm choklad. DET kan jag.

Jag tror jag får någon form av känslomässig prestationsångest nu när jag flyttat hem. Det är något i stil med att jag ska glittra och vara glad och harmonisk och helst komma med nybakade bullar. Och det är jag ju sällan på årets mörkaste månad. Jag är ju soldriven.

FÖRLÅT för att jag är en flobbig blobba. Jag har bara inte kläm på julen. Det är en konstig högtid.

.

Måste ha!

2011-12-22T09:22:00.000-08:00

Ibland ser man bara en produkt och tänker: "Det där måste jag ha."

Så är det bara.

Jag vill inte medverka i "Luftens hjältar"

2011-12-21T09:13:00.000-08:00

Igår tittade jag på programmet "luftens hjältar" där en kvinna i Umeå fallit av en häst. Hon beskrev samma förlopp som jag var med om i fredags. Hästen, som annars är lugn, blev rädd och kastade av henne. Precis som jag, så flög kvinnan uppåt/bakåt i luften för att sedan falla baklänges bakom hästen. Hon landade baklänges med övre ryggen/axelpartiet/nacken först i marken, precis som jag. Se nedanstående pedagogiska bild som jag tecknat.

Skillnaden verkar vara att jag landade i ett mjukt underlag på en välpreparerad ridbana inomhus, och hon var utomhus på hårt underlag. Jag är inte säker men kanske nämnde hon att hon var på en väg när det hände. Vägar är ju väldigt hårda att landa på.

Hon fick flera frakturer i ryggen och nacken och behövde mycket smärtlindring och fick flyga till Luleå för vård. Hon fick även en stödkrage som hon fick bära i flera veckors tid efteråt.

Från att jag ha varit ganska kaxig och sagt
"Höhö, man är väl en gammal fallskärmshoppare. Vi före detta skydivers vet minsann hur man landar utan att slå sig!" så känner jag mig mindre kaxig. Frakturer i ryggen känns inte så attraktiva. Inte stödkragar heller.

Så… tja… jag har börjat tänka på att börja använda skyddsväst när jag rider. Det skulle kännas enormt klumpigt att råka ut för en allvarlig fraktur i ryggen nu.

Tänk er hur jag ligger där, i programmet "Luftens Hjältar" och knarkar ner mig i smärtstillande mediciner och mumlar:
"Jo jag har fallit av på samma sätt förut. Jo jag vet att jag hade tur med mjukt underlag just den gången. Dessutom så såg jag en liknande olycka på TV fyra dagar senare. Men det blev liksom inte av att jag köpte en skyddsväst. Jag bloggade bara om det, men jag kom liksom inte till skott. Så jag tänkte att du kunde öka på lite mer med morfinet va? Det knastrar konstigt här bak, ser du..."

Har man en gång väl tänkt den tanken, så är den faktiskt svår att vifta bort.

1 559 besökare denna månad

2011-12-19T21:04:00.000-08:00

Jag har haft 1 559 besökare på min blogg denna månad. Hälften av dessa besökare är troligen min mammas besök och mina egna besök. Jag blev helt upprymd av att det faktiskt finns folk (mamma) som läser denna blogg. Jag högaktar dessa besökare (mamma). Jag tänker hedra mina läsare (min mamma) med en kort innehållslös filmsnutt, dåligt redigerad, på min häst när han gäspar. Jävlar i min själ. Lika bra att slå på stort.

Om jag ler fånigt åt filmen så kanske det även finns någon annan som gör det! Min mamma, till exempel.

Min sambo skäms över mig

2011-12-19T10:21:00.000-08:00

"Skäms du över mig?" frågade jag Per.
"Nej. Jag skäms inte. Jag skulle aldrig skämmas över dig. Hjärtat."
"Jamen vad är det då?"
"Nej jag menar bara..."
"Vaddå?"

"Jamen. Du behöver ju inte... visa allt du gör." säger han.
"Vaddå? Vad är det för fel på det här?" säger jag och pekar på dataskärmen.
"Ja det är ju jättesött. Det är bara det att... jag vet inte hur jag ska säga det..." prövar Per.
"Vaddå?"
"Nämen det här med att göra alla de här konstiga kortfilmerna..." försöker Per.
"Vad är det med dem?" undrar jag.
"De är ju jättekonstiga. Och innehåller inte så mycket."

"Vaddå? Är det något fel med det?" undrar jag.
"Nej. Eller.."
"Vaddå? Är det för att du vet att en av dina kollegor läser bloggen?"
"Neeej det är inte det. Jag skulle aldrig skämmas över dig. Inte. Skämmas."

"Men vad tror du om den här filmsnutten då?" undrar jag.
"Öh." försöker Per.
"Ja?"
"Det är en film på din häst." säger Per.
"Ja."
"Igen." tillägger han med eftertryck.
"Ja."
"Och den gör inget särskilt, Katarina. Du har gjort en film igen på din häst som inte gör något särskilt."
"Den GÄSPAR, Per." förklarar jag pedagogiskt.
"Jaha."
"Ja. Den GÄSPAR." förtydligar jag.

Jag fnissar förtjust och stirrar på bilderna om och om igen. Per kliar sig i huvudet och bestämmer sig för att lämna mig ifred...

.

Privilegierad

2011-12-18T04:46:00.000-08:00

Igår åkte jag och Per på mormors begravning. Jag hann bara åka som hastigast till Galo och hälsa innan vi begav oss till begravningen. Det var sorgligt men fint. Mormor har alltid gillat änglar så det var lite ängel-tema på begravningen. Sedan spenderade vi tid med mamma och släkten.

Idag var det dags att försöka rida in Galo igen. Inte för hans skull men kanske för min egen skull så att jag inte skulle bli rädd att rida honom. Har man åkt av en gång ordentligt, så är det bra att försöka få till det så bra som möjligt, så snart som möjligt.

Jag bokade upp ridhuset igen och skrev att jag inte ville ha publik, i bokningen. Så det var bara jag, Per och Galo i ett ekande tomt ridhus. Så tog vi det lite försiktigt igen. Vi låtsades att det var första gången Galo skulle ha någon på ryggen och tränade de moment han redan kunde, under stort beröm och mycket fjäsk. Jag kände mig fortfarande öm i ryggen, axlarna, benet och nackmusklerna efter flygturen från i fredags och det kändes lite läskigt att sätta sig upp igen. Det kändes bra att Per var med också.

Jämt efter att Galo varit spänd eller i konflikt så gäspar han. Efter vi har bråkat, eller efter att jag tillrättavisat honom om han gjort något fel, så gäspar han. Dagen efter att han kastat av mig så gäspade han det första han såg mig och sedan hade han en serie gäspningar då jag hälsade på honom igår. Idag hände samma sak när vi var ensamma i ridhuset. Han gäspade, och gäspade. Gång på gång. Jag tolkar det som att han säger att allt är lugnt och att han känner sig lugn.

Och mycket riktigt. Idag gick det bättre.

Per pysslade, berömde och klappade Galo. Jag kravlade mig upp på ryggen. Per ledde oss runt några steg när jag satt på hans rygg. Jag satt av. Galo gäspade. Jag satte mig upp. Per ledde runt oss. Jag satt av. Galo gäspade.

"Vi har tur som har en häst som är så tydlig mot oss." sa jag. Jag har tur som har Per som ställer upp med inridningen också. Trots att Galo i princip är den första häst han någonsin träffat.

Och trots att jag fortfarande har ont i kroppen över fredagens brutala flygtur,
så kände jag mig privilegierad.

Tack till Per som fotade!

Avkastad

2011-12-16T11:09:00.000-08:00

Idag flög jag av Galo ordentligt. Snabbt gick det. Och explosivt. Ena sekunden gick allt fint och vi skrittade försiktigt i ridhuset med Per som ledare. I nästa sekund så bockade Galo av mig med en enorm kraft och Per kunde inte hålla honom. Jag hade inte en suck till chans att sitta kvar, och ändå lutade jag mig bakåt och höll fast mig i sadeln. Jag landade baklänges på rygg på ridbanan och tittade hjälplöst på när Galo sprang iväg till andra änden av ridbanan. Jag borstade av mig på knäna, ryggen, axlarna. Jag låtsades som ingenting och försökte på rent önsketänk trolla bort publiken som bevittnat hela rodeon. Sedan satte jag mig upp på Galo igen. Sedan gick allt bra. Vi gick några varv och tog det lugnt och jag klappade och berömde Galo.

På vägen hem så analyserade jag och Per intensivt över vad som kunde ha gjorts annolunda och vad som orsakade hans explosion. Per tänkte att han höll grimskaftet för långt, att vi hade flera nyfikna ryttare som pratande publik, att Galo var för upptagen med att tigga godis för att upptäcka att han fått på sig en ryttare, att jag kanske gett honom för många nya utmaningar de senaste två veckorna. Jag vred och vände på alla argument innan jag gav upp och konstaterade för Per:

Han exploderade för att han är en unghäst. Och det är det unghästar gör ibland när man rider in dem. Så är det bara. Sedan hade vi kunnat göra saker annorlunda och en duktigare ryttare hade kanske hanterat situationen bättre. Men vi är inga dåliga hästägare och Galo är ingen dålig häst. Man lever och lär sig. Det är bara inte enkelt alla gånger...

Löshoppning

2011-12-13T12:00:00.000-08:00

Idag försökte jag lära Galo att hoppa över ett mindre hinder. Jag gjorde en bana i ridhuset med plastsnören (röd markering) som han fick springa lös i, och så lade jag upp en bom och ett mindre hinder i mitten (blå linjer) på banan, enligt nedanstående beskrivning. När jag menar mindre hinder så menar jag ett 15 cm högt hinder.

Jag måste erkänna att det inte gick så bra. Plötsligt insåg jag hur många faktorer som krävdes för att komma över ett 15 cm högt hinder. Exempelvis att man måste lyfta alla fyra hovar. Det räcker inte med två eller tre hovar. Alla fyra hovar måste upp med relativt bra tajming. Galo kämpade på ett par varv. Man måste ju skjuta ifrån lite med baken också för att liksom få upp framhovarna också. Det glömde han. Det måste han tänka på. Och så lyfta bakhovarna efteråt. Och snabbt måste det gå.

Och så är det ju så mycket annat också med löshoppningen. Som att matte jagar honom från början för att han ska få upp farten. Det kändes ju lite knäckande att bli jagad av sin matte. Och tanten i slutet som gav godis bestämde han sig inte för att lita på. Så godistanten var det bäst att springa förbi. Han sprang glatt genom banan sex gånger och fick mycket beröm. Men lite kämpigt blev det. Inte var det det enklaste.

Stackars häst. Nu tror jag faktiskt att jag ska lämna honom ifred en stund. Han har blivit riden på för första gången, tömkörd för första gången och löshoppat för första gången. Allt inom loppet av två veckor. Det är mycket att ta in för en liten häst. Om han inte får lite julvila nu så kommer nog hans huvud att sprängas som en kinapuff.

Älskade vännen...

.

Skryt. Igen.

2011-12-11T07:46:00.001-08:00

Jag har tömkört Galo för första gången och jag skulle vilja låta bli att skryta. Samtidigt bubblar det i kroppen av sprängande stolthet. Så... jag måste faktiskt skryta. Idag också. Det måste bara få komma ut ur mig. Jag vet att han bara är en vanlig häst som många andra och jag vet att jag bara är en vanlig hästägare som alla andra... men det är ett så enormt nöje att få jobba med denna trevliga kille!

Idag var han lugn och fin. Per var med och hjälpte till nu när jag skulle tömköra Galo för första gången. Galo skötte sig verkligen kanonfint. Han förstod så snabbt vad han skulle göra och han blev så stolt över denna nya övning. Han visade galant upp sina nya färdigheter så fort han förstod dem, och jag sken som en sol hela tiden....

"Va? Står du bakom mig? Varför då? Ska jag vända om och komma till dig, eller?"

"Ahaa. Du tänkte att jag skulle gå först? Kul!"

"Det här var ju lätt. Kom med något svårare nästa gång, va?!"

Äldre generationens kvinnor

2011-12-10T07:52:00.000-08:00

Det har som sagt fallit en hel del snö. Jag bestämde mig för att starta dagen med ett rejält pass snöskottning. Det finns fyra dörrar vid vår uppfart så det är ett lite som behöver skottas. Jag tänkte göra det riktigt snyggt för grannsämjans skull. Det låg ett decimeterlager snö som börjat att tina lite. Väldigt tung snö, med andra ord. Jag högg i för kung och fosterland, tidigt på lördagmorgonen.
"Men vad duktig du är!" sa granntanten.
"Tack! Det blir lite svettigt, men det blir fint!" log jag och kämpade på. Tanten gick in igen.

Efter 20 minuters kämpande kom tanten ut igen. I händerna höll hon en kakburk. Jag hade blivit riktigt svettig och röd om kinderna vid det här laget.
"Kan du komma hit, kära vän?" sa tanten.
Jag tog av mig mina blöta vantar och gick fram till henne. Hon räckte fram en burk med hembakade bullar.
"Kan du ge de här till din sambo, polisen?"

"Va?" sa jag.
"Ja. Kan du ge lite bullar till din sambo. Jag har gett honom bullar förut och han blir så glad."
"MATAR DU MIN SAMBO MED BULLAR?!" utbrast jag.
"Ja han tackar ju så fint. Kan du ge de här till honom?" fortsatte tanten.

"MEN DET ÄR JU JAG SOM SKOTTAR! DET ÄR JU JAG SOM FÖRTJÄNAR BULLAR!" utbrast jag och tog bullarna och jag fortsatte:
"De här kommer jag att äta upp själv! Det är jag som förtjänar dem!"

Jag gick därifrån och tänkte att äldre generationens kvinnor har en fullständigt snedvriden syn på män.

Tanten tänkte troligen att dagens ungdomar är otacksamma och egensinniga.

Jag stövlade in med bullarna till sambon. Han hade just vaknat, såg på TV och rapade ljudligt.
"Hörde du?! Hörde du min rap?" sa han stolt.
"DU RÖR INTE MINA BULLAR." svarade jag.

.

Lita på magkänslan

2011-12-10T05:20:00.001-08:00

Idag skulle jag och Per fortsätta inridningen på Galo. Per följde mig till stallet och jag hämtade Galo. När jag stod med sadeln bredvid hästen och skulle sadla på honom så ändrade jag mig.
"Du. Det känns inte bra idag..." tvekade jag och granskade Galo. Han verkade lite spänd.
"Ska vi ta en promenad i stället, då?" undrade Per och jag log tacksamt. Tack till kära sambon som inte forcerar eller försöker pusha mig till något som inte känns bra. Så vi lade tillbaka både sadel och träns i sadelkammaren och så vi tog en hederlig promenad i stället.

Under promenaden bekräftades mina misstankar. Galo var lite spänd och dramatisk. Det är nog all snö som gör att allt blir så spännande. Tur att man inte tvingade sig själv att sitta upp. Inridningen ska ju vara så avspänd och positiv som möjligt. Ingen dramatik.

Det är särskilt vid sådana här tillfällen jag märker att jag och Per har samma häst-tänk. Trots att Per är en "nybörjare" inom hästvärlden så märker jag att vi är väldigt samstämmiga. Vi är helt överrens när ett beteende ska ignoreras, samt när den ska korrigeras, åtgärdas eller straffas. Alla människor har ju olika nivåer på vad de tolererar eller kräver av en häst men det är skönt att vi som hanterar Galo mest är helt överrens.

När jag kom hem från stallet så fick jag förslag på åtgärder och korrigering av en annan ryttare som hade sett att Galo var lite i gasen. Lite träning på volt och inspänningsremmar skulle få bukt på problemet och vi skulle komma framåt i träningen. Hon hade en lägre toleransnivå och såg beteendet som ett problem. Själv kände jag att jag och Per hade en ordlös likstämmighet. Galo är ju bara två år och vi tänker tillåta lite dramatik. Repetition och kontinuitet får nog också en häst av honom till slut...

Livet är förändring

2011-12-03T07:35:00.001-08:00

Innan jag besökte Galo så åkte jag till släkten som vakade över mormor. Jag stövlade in med en kasse godis, mina leriga hästskor och en Caffelatte. Sedan satt jag där och snörvlade en stund med mamma, mina två mostrar och mosters man. På sängen låg mormor och tog trötta andetag med uppehåll emellanåt. Hon såg så liten och fridfull ut. Det såg ut som om hon sov.

Sedan åkte jag till Galo, jag ville hinna vara med honom så länge det var dagsljus ute och jag ville ta tillvara på den låga solen som bestämt sig för att kika över horisonten. Vi slog följe med en ryttare som skulle skritta i skogen med sin ponny. Så det blev en långpromenad och massor av prat och skratt. Galo blev dock lite trött av allt vandrande och tjattrande, så han sölade den sista biten. Kanske är han lite förkyld också, eller har växtvärk, jag måste hålla ett extra öga på min lillgrabb.

Jag nämnde för hästtjejen att min mormor var väldigt dålig och hon svarade eftertänksamt:

”Ja det är ju då man blir påmind om hur viktigt det är att ta tillvara på de dagar man har.”

Och så är det ju.

Mormor dog någonstans där när jag promenerade med häst och sällskap i skogen. Mamma berättade det när jag ringde henne. Så en timme senare vandrade jag in med samma leriga hästskor in på geriatrikavdelningen för att säga hej då till mormor. Hon kändes inte alls särskilt död utan var mjuk och varm, nästan bara sovande. Alla hade redan sagt hej då och åkt därifrån så jag satt ensam med mormor. Jag började stryka med handen över henne precis på samma sätt som jag gjort tidigare. Sedan grät jag en liten stund till över att livet är förändring.

.

Plötsligt Händer Det

2011-12-02T11:04:00.001-08:00

Idag erbjöd Per sig att följa mig till stallet. Jag funderade fram och tillbaka några stunder innan jag bestämde mig. Idag är det en perfekt dag att rida på Galo för första gången. Nu måste vi försöka! Jag föredrar att Per hjälper mig med Galo för Per är så lugn och tyst med hästar. Både jag och Galo är vana honom så jag kan inte tänka mig en bättre medhjälpare.

Jag var riktigt nervös och orolig över hur det skulle gå. Galo är ju ett arabiskt fullblod och väldigt ung, rent teoretiskt sett kan det sluta lite hur som helst. Å andra sidan så börjar jag känna att vi litar på varandra allt mer. Det vore inte fel att försöka.

Känslan av att komma upp i sadeln på honom var helt otrolig. Jag var lite rädd och spänd och höll ett stadigt tag i sadeln, samtidigt så kändes Galo så otroligt lugn och fin. Vi skrittade runt lite och jag kände hur han var avslappnad och med på noterna. När jag gled av honom så rörde han sig inte utan stod helt stilla och väntade tills jag var nere. Per klappade och berömde honom.

Allting blev perfekt och över förväntan.

Ett minne för livet.

Kalender till häst och familj

2011-12-01T09:08:00.001-08:00

Trots att min egen träning är lagd på hyllan så kan jag inte påstå att mitt fritidsintresse förändrats sådär markant. Jag sätter upp hästens träning snarlik min egen träning, strategin är detsamma. Jag planerar för vad jag vill uppnå under nästa år, jag sätter upp mål, delmål och en veckoplanering på hur jag ska nå dit. Precis som innan jag skaffade häst.

Jag har insett att jag kan använda precis samma kalender för träning av min häst som för träning av mig själv. Veckobeskrivningen med en särskild ruta för allmäntillstånd, skada/sjukdom och matrutiner passar ju lika bra för hästar som för människor. Det är nästan viktigare med veckobeskrivning för hästar för om hästen blir sjuk eller halt så kan veterinärer eller andra hästkunniga titta på kalendern och bedöma om hästen feltränats eller övertränats, samt komma med förslag på förändringar. Hästen själv lär ju inte komma med några förslag…

Det måste ju även vara likadant med ryttare som med vanliga träningsmänniskor. Ibland överskattar man hur mycket man tränar, och ibland underskattar man hur mycket man har tränat. Får man allt på pränt så får man en tydligare bild av vad som faktiskt är gjort. I nuläget vet jag exempelvis inte alls hur många gånger Galo har haft sadel på sig. Det skulle ju ha varit smart att veta om det nu innan han ska ridas in.

Jag ska även lägga in en budget i min veckoplanering för att få råd med körsele och en liten vagn också. Precis som jag förut lade budget för en racercykel eller en ny våtdräkt. Efter budget för körsele och liten vagn så måste jag planera budget för en kvalitetssadel. Det räcker med 500 kronor per månad för att han ska få en sadel av hög kvalitet när han är fem år och så gott som färdigväxt.

Jag är inte klar för planeringen för 2012 men den bör innefatta inridningens olika mål och delmål, löshoppning, transportträning, promenader, tömkörning, toleransträning och planlagda viloperioder.

Och samtidigt passade jag på att köpa en familjekalender för mig och Per. Han jobbar på oregelbundna arbetstider, hundarna behöver motioneras, mat behöver lagas och när vi delar på bara en bil, så behövs det planering…

Ett år börjar gå mot sitt slut och det känns verkligen roligt att börja planera för nästa!

Galo och Galin

2011-11-27T07:02:00.001-08:00

När solen lyser på Galo så ser man hur massor av vita strån håller på att bryta fram under hans mörka päls. För varje säsong kommer han att bli ljusare och ljusare, tills han blir vit. Men just nu så är han "älgspräcklig" eller mörkgrå. Galo är förändring. Idag gick vi på promenad i novembervädret, och efter denna så lade jag mig över hans rygg, med hela min vikt på hans sadel. Han stod lydigt stilla och hade inga problem med detta. Snart kan jag rida på honom. När som helst så sätter jag mig upp...

Samtidigt håller min mormor på att "sitta av". Hon har haft Parkinsons sjukdom under flera år och nu mår hon riktigt dåligt. Jag var där tillsammans med mamma förra helgen och visade bilder på Galo och berättade om vilka starka minnen jag hade av mormors pappas nordsvensk Galin. Det var ett stort, tryggt och kraftfullt sto som aldrig var elak mot mig. Jag måste ha varit kring tre år första gångerna jag fick klappa henne. Jag berättade att Galin var den första häst jag blivit riktigt förtjust i som litet barn och att det kändes roligt att få köpa en egen häst till slut.
"Fast den här kan kanske inte dra stockar i skogen. Han är nog för tunn för det." log jag.
"Säg inte det." sa mormor. "Bara han lär sig de rätta stegen."

Sedan dess har mormor mest sovit. Jag lovade att åka dit och måla naglarna på henne någon dag, för hon har aldrig fått sina naglar målade ("Hä behövdes allri nä ji mjölke koern"). Men nu känns det lite för jobbigt att åka dit. Personalen säger att hon är svår att väcka och lätt blir förvirrad och orolig, så det känns inte som ett bra läge att börja härja med nagellack heller. Det känns tungt men det är ju så med livet; det är förändring.

.

NEJ jag är inte besatt

2011-11-20T13:00:00.001-08:00

Jag fann en bild på Galishimos farfar Kubinec

och Galishimos morfar Dylemat

Jag blir så intresserad av hur Galishimo blir när han blir färdigväxt. Jag tror han blir vacker...

.

En hyllning till min häst

2011-11-20T10:26:00.001-08:00

Galishimo knallar runt med sadel och träns utan bekymmer. Han får mig att fantisera om den vackra framtiden, då vi galopp... gallop... galop... gallopp... SPRINGER genom skogen så vinden susar i öronen... Underbara häst!

En hyllning till min sambo

2011-11-20T10:11:00.001-08:00

Jag och Per var på en fest i helgen och jag måste erkänna att Per är den perfekta partykillen. Han blir aldrig för full, blir aldrig odräglig, pratar nästan inget med andra tjejer utan håller sig till killkompisarna. Vi kan mingla på var sitt håll i en timme i en festlokal, och han får mig ändå att känna mig som om jag vore den enda tjejen på festen. Med jämna mellanrum går han fram och pussar mig och frågar om jag har det trevligt och om jag känner mig det minsta osäker så får jag hans odelade uppmärksamhet. Jag blev riktigt stolt. Det är kul att jag hittat en så trevlig sambo! Eller var det han som hittade mig?

Idag skulle vi ha en slapparkväll och han köpte en godispåse i en butik. Sedan bestämde han sig lite motvilligt att bjuda mig på en hästtidning. Lite motvilligt. Inte för att han skulle erkänna att en hästtidning skulle dra ned hans coola image. För så lätt knäcks han inte.

"Ja. Och så ska jag öh... ha en hästtidning också." sa han till kassörskan.
"Jasså?" sa hon.
"Ja. Att läsa."
"Jasså?" log hon.
"Ja. Det står mycket intressant. I en sån där. Hästtidning." konstaterade Per lite muttrande samtidigt som kassörskan tog betalt. På omslaget satt en söt tjej med sin häst och texten "tänk positivt!"
"Vill du ha kvitto på den?" frågade hon.
"Nej, jag lär INTE lämna tillbaka... min hästtidning...." muttrade han innan han gick.

Det är kärlek, det!!

.

Min mamma är hästrädd

2011-11-20T10:07:00.001-08:00

Idag hälsade min mamma, som varit livrädd för hästar under hela sitt liv, på hos Galishimo. Med ett litet förläget fnitter och lite urskuldringar så plockade hon upp en borste och borstade honom över hela kroppen. Från topp till tå. Min mamma. Alltså. Min. Mamma.

Jag trodde inte mina ögon. En stalltjej kom in med en av stallets största hästar, som mer liknar en dinosaurie än en häst, och helt otroligt nog så vågade mamma faktiskt gå fram och klappa denna brontosaurus på huvudet. Lite nervöst klappade hon monstret och han tittade vänligt på henne med ögon stora som biljardkulor. Sedan vände hon sig om och tittade på Galishimo.
"Alltså om man JÄMFÖR dem så har du ju faktiskt en ganska liten häst." sa hon fundersamt. Sedan tog det inte länge innan hon faktiskt vågade leda runt Galo på ridbanan.

"Tänk på honom som en stor hund!" försökte jag, eftersom min mamma är hundinstruktör, och då trillade poletten ned på riktigt. Mamma blev plötsligt mer bestämd, rak i ryggen, och vänligt och bestämt korrigerade hon honom. Det var helt underbart att se. Min lilla mamma som alltid varit så rädd för hästar, leder runt ett arabiskt fullblod. Och hon säger dessutom till honom att uppföra sig. Och dessutom lyssnade Galo respektfullt på henne. Helt underbart.

Mamma hanterar en unghäst. Livet är förändring

Hästprataren

2011-11-15T14:06:00.001-08:00

För första gången hade jag och Galo ett äkta samtal. Jag lovar. Jag hörde varje ord och vi hade en fullständig dialog med varandra. Ja. Vi pratade faktiskt med varandra. Första dialogen någonsin med min fina häst. Det är alltså sant. Man kan prata med hästar.

"Duktig häst." sa jag.
"Ge mig godis för fan." svarade han.
"Va? Godis? Nej, du var duktig bara." sa jag.
"Men vaddårå? Jag brukar alltid få godis. Du har det där. I fickorna." sa han.
"Nej, du får inte godis. Jag kan klia dig en stund i stället."
"Hallå. Jag pekar mot din ficka. Du har godis där. Jag vill för fan inte bli kliad."
"Duktig häst."
"Nu sa du det igen! Jag hörde det. Du sa att jag var duktig."
"Ja."
"Menar du att jag ska göra något gratisjobb, eller?!"

"Nu kommer inte vi överrens. Nu får du gå bakom mig en stund och lugna ner dig."
"Ska jag göra det också GRATIS?! Vet du vad jag gör då? Jo det ska jag tala om för dig. Jag ska gå bakom dig med bakåtstrukna öron. Ja det ska jag. Och jag är mycket större än dig. Hur känns det här va? Att ha en superstor häst med bakåtstrukna öron bakom sig? Va? Erkänn att du blir rädd, va? Erkänn!"

"Men nu får du ta och lugna ner dig, raringen."

"Jag räknar till TRE sedan ska jag ha godis. Hör du det. Ett. Två. Okej, jag kanske räknar till fem. Sedan ska jag ha godis. TIO kan jag räkna till. Sedan smäller det. Eller vid 20. Jag måste ta det här när jag är redo. Kan tänka att räkna till 30 också. Men då har du jävligt tur."

Så. Efter mitt första samtal med min häst, någonsin, som fullfjädrad hästpratare, så insåg jag att jag just blivit med tonåring. Bara sådär. Snabbt gick det. En 400 kilos tonåring. Som inte är så där hotfull som han egentligen skulle vilja vara... Jag har fortfarande lust att pussa honom på mulen.

.

Hur man botas mot Igelkott

2011-11-14T09:33:00.001-08:00

Jag är fortfarande sjuk i Igelkott. Det är lite lättare att vara sjuk i Igelkott nu när jag har en lurvig one-piece att igelkotta mig i. Jag är spänd och skruvar upp mig mentalt och sedan blir jag trött av att jag är uppskruvad. Men jag blir inte så trött att jag somnar. Det hela slutar med alltså dålig sömn och nu har det alltså officiellt urartat till en fullgången fullmogen helfull Igelkott.

Jag provade att jogga lite med hundarna efter arbetet. Per var misstänksamt ivrig att hejja på mig och sköta all hemservice till förmån för denna joggingtur och ja... ni kan ju gissa vad som hände. Igelkotten försvann. Puts väck, bara. Ingen spänning, ingen uppskruvning. Plopp, bara. Så var det borta. Den som följt mig så länge nu, flera veckor faktiskt. Snudd på månader.

Så... på med joggingskorna igen, bara...

.

Unghästfasoner

2011-11-13T07:40:00.001-08:00

Galo uppvisade en serie unghäst-fasoner idag. Han blåste upp sig och var stor och kaxig och ifrågasatte ett och annat. Jag ser det som ett friskhetstecken. Jag tror han trivs bättre på sitt nya stall. Han är redan tjockare och pälsen ser redan bättre ut. Han är i en mindre flock och har alltid tillgång till mat. Han är både glansigare och ystrare. Inom rimliga gränser så välkomnar jag hans utspel. Det hör ju till själva grejen med att utvecklas psykiskt, man måste testa gränserna. Huvudsaken är ju att vi kommer överrens på slutet. Här ligger han i sitt lilla utestall och myser i halmen. Det blev en bra avslutning på helgen.

Tre gåvor

2011-11-13T06:23:00.001-08:00

Jag har fått ett par gåvor på sista tiden som är värda att nämna. Den första gåvan är en helårsprenumenation på Runners World som jag vann eftersom jag skrivit en käck text om varför jag tränade. Så nu har jag Runners World i brevlådan en gång i månaden, som pris. Synd bara att jag ironiskt nog inte tränar längre...Nåja. Jag kommer nog igång igen.

Den andra gåvan var en present från Per och en one piece! Enligt Per hade expediten i affären mumlat något om att detta plagg var avsett för UNGDOMAR och Per kände sig lätt förolämpad. Som om vi över 30 inte skulle vara ungdomar. Det var då det fräckaste. Men nu är den här och jag älskar min svarta, lurviga one piece. Nu går jag omkring och myser på kvällarna och känner mig som en teletubbie. Jag har även lovprisat min underbara sambo för att han börjat bli en fena på att luska ut vad som gör mig lycklig.

Den tredje gåvan fick jag också från Per och det var ett otroligt fint ridplagg från Montain Horse. Jag känner mig jättefin i den och har gått omkring och känt mig lyxig hela helgen i stallet. Tusen tack till Per som skämt bort mig så mycket i helgen. Det är på grund av att vi varit ihop i ett år som jag har fått dessa kläder av Per och vi har även ätit ute på en lite finare restaurang, druckit vin och lyxat till det lite extra. Jag har faktiskt öppnat plånboken jag med och gett Per en rakapparat, som han pratat om en stund... Så i helgen har vi alla varit nöjda, och lite finare än tidigare...

Det här med att passa in

2011-11-08T12:34:00.000-08:00

Jag är lite orolig för det här med att inte passa in i det nya stallet. Det är ju en miljö där jag kommer att vistas dagligen och det vore ju för allas bästa om jag smälte in enkelt i den nya miljön. Det känns lite ovant för jag har oftast varit på gym eller i träningssammanhang de senaste fyra åren, och då har jag ju haft en vältränad kropp och varit väl förtrogen med kulturen. Där har jag passat som en smäck. Men så är det inte riktigt med hästmiljön. Nu har jag klarat mig undan på förra stallet eftersom jag för det mesta var helt ensam med Galo där borta. Men här är det liv och rörelse hela tiden. Så därför sneglar jag en hel del på min omgivning och lyssnar på pratet i stallet och försöker passa in så bra som möjligt.

Bland annat gick jag in till närmaste hästaffär och väste till butiksägaren Frida:
"Hjälp mig. Jag vågar inte se ut som en reflextomte! Dom kommer att titta snett på mig." varpå Frida bröt ut i ett hjärtligt asgarv och plockade fram lite trendiga ridbyxor och en trendig ridjacka till ett hyfsat pris. Hon är en klippa. När jag gick från ridsportsbutiken så kände jag mig åtminstone trygg med att jag SÅG rätt ut.

En sak som jag definitivt inte kan ändra på är dock att de flesta andra har stora dyra sporthästar och jag har en oinriden arab i nuvarande ponnystorlek. De flesta har tjocka täcken på sina hästar och låter dem gå i enskilda hagar och in i stallet på nätterna. Jag förlitar mig på att Galo ska lägga på sig ett tjockt lager päls för att klara vintern, nu när han är ute dygnet runt. Så deras hästar har kort glansig päls och är klanderfritt rena. Jag har en liten lurvig arabyngling som är flera storlekar mindre än de andra. Han är inte bara är lerig utan även tuggad på, av sina så kallade hästkompisar. Jag tänkte mig att hästar ändå mår bäst av att kunna leka med andra hästar. Trots att dom kanske får lite stryk inledningsvis.

Ändå så väcker han märkligt nog beundran.
"Men gud vilken fin häst!" utropade en kvinna och fortsatte:
"Han har en så trevlig uppsyn. Och titta vad glad han blir när man klappar honom. Tänk vilken tur du har som har en häst som är så förtjust i människor. Och han verkar så trygg i sig själv!" sa hon imponerat.

Galo vinner alltså på utstrålning. Här försöker jag klä mig korrekt och bete mig korrekt och läsa av kultur och förväntningar och han går bara omkring och är lerig och glad och väcker folks gillande ändå.

Vissa har bara lätt för sig. Så är det bara....

.

Vissa dör, andra föds

2011-11-07T11:18:00.000-08:00

Jag försöker trösta mig lite. Trots att livet är slut för Monstertanten, så har livet bara startat för Galo. Idag såg han en spegel för första gången. Eller en tvillinghäst.

En Monstertant fattigare

2011-11-07T10:26:00.000-08:00

Minns ni Monstertanten, som Micke hade? Jag byter ju liv lite titt som tätt men för två liv sedan så bodde jag ju vid Sälgsjön utanför Gävle med Micke, terven och Monstertanten. (Och tydligen tog jag bättre bilder med min kamera på den tiden, också... ) Det börjar bli fyra år sedan nu.

Idag blev tyvärr världen en Monstertant fattigare, och ibland är det bara tråkigt att livet är förändring. Hej då till fina Flåsnosen som somnade in en kväll och inte vaknade upp...

Bakgården i Sälgsjön där hon rastades varje dag.

Jag är 30 och faller för grupptryck

2011-11-06T12:35:00.000-08:00

Japp. Jag är 30 år och faller för grupptryck. Nu är det min stall-overall som känns konstig. I det nya stallet har alla så fina ridkläder. Det verkar till och med som om ridkläderna matchar de fina hästarnas ridutrustning. Min fina overall som jag varit så stolt över får mig nästan att känna mig som en bonde. Trots att den är fin. Nej. Det blir till att öppna plånboken igen. Jag vill se ut som de andra. Jag ska smyga till närmaste hästaffär och kika lite. Ja herregud vad gör man inte för att passa in...

Galo har flyttat till ett nytt stall

2011-11-05T06:13:00.000-07:00

Idag flyttade Galo till sitt nya ställe! Ridhus, solarium, ligghalm, en liten lösdriftskoja i en liten lösdriftsflock mitt i smeten. Jag är så glad över att vi fått plats på detta ställe!
Min största skräck var att vi skulle få problem att transportera honom till det nya stallet, eftersom hästar har en instinktiv klaustrofobi till naturen. Jag har både fått erfara och hört talas om hästar som kastat sig ut ur transporter, hästar som vägrar gå in, och hästar som försöker bryta sig ut när de väl är instängda. Så jag var riktigt nervös när jag skulle lasta Galo för resan till det nya stallet.

Per har aldrig varken sett eller hört talas om hästar som exploderar i transporten eller vägrar kliva in, så han har fortfarande inte riktigt föreställt sig allt som kan gå snett när man försöker lasta en tvåårig unghäst. Galo har inte heller sett eller hört talas om att hästar kan explodera i en transport eller vägra kliva in, han heller. Så i stort sett så är det bara jag som är laddad till sprängningsgränsen och skakig från knäna och uppåt. De andra pojkarna bryr sig tydligen inte så mycket.

Som vanligt så visade Galo samma goda nyfikenhet och samarbetsvilja som vanligt. Jag behövde inte ens dra honom i grimskaftet. Han gick in själv. Bara han får fundera och nosa lite, så är det inga problem!

När vi väl kom fram till det nya stallet så välkomnades Galo av sina två nya främmande hagkompisar. De nosade på honom med spetsade öron. Efter att ha busat runt lite så åt alla tre förnöjt från samma höbal. Jag blev varm i hela magen av att se honom bli accepterad så snabbt. Jag såg honom inte ens bli nafsad en gång. Nu är han på ett otroligt bra ställe i en fin miljö med massor av duktiga och engagerade hästmänniskor. Snart börjar äventyret med inridning (och nya saker som jag kan bli skräckslagen över).

.

Diagnos: Igelkott

2011-11-03T10:39:00.000-07:00

Jag har fått diagnosen igelkott. Av min sambo. Symtomen är tydligen taggar utåt och att resten av kroppen håller sig introvert. Eftersom Per tagit sig friheten att skapa en diagnos för mitt tillstånd så har han också tagit sig friheten att uppfinna ett lämpligt botemedel. Botemedlet innebär lugn och ro och att ligga nedbäddad under ett täcke, omgiven av kuddar. Man skapar ett slags igelkottsbo för att inge igelkotten en känsla av att infinna sig i sin naturliga miljö. Tydligen.

Jag arbetar halvdag i morgon eftersom det är röd dag på lördag så jag kan nog hålla ställningarna fram tills dess, på arbetet. Jag har fantastiska klienter som förtjänar högsta tänkbara service. Det håller igång mig. Sedan kan man gå hem, plocka av sig sitt professionella kall, och igelkotta sig.

Konstnären Michael Richter skapar betryggande vägskyltar.

Jag vet inte säkert men det kan hända att även han blivit drabbad av, eller känner någon som blivit drabbad av Igelkott.

En annan som ska få högsta tänkbara service är Galo. Jag kommer att flytta honom till helgen. Jag ringt runt lite och lyckats fixa honom en plats på ett av de bästa ställen på orten som jag kan tänka mig. Det nya stället kostar mer, men jag vill att han ska ha det så bra som möjligt. Nu finns det tillgång till ridhus och kurser och han har till och med tillgång till häst-solarium! Vad man nu ska använda det till... Det tänker vi ta reda på, i alla fall. Jag gör allt för det lilla hästhjärtat, trots att jag är trött och sliten och blivit drabbad av Igelkott.

Det kommer att bli bra. Allt kommer att bli bra.

Kan en människa ställa sig i hästsolarium?

Oidentifierad allmän krasslighet

2011-11-01T18:17:00.000-07:00

Japp. Nu är det konstaterat: Jag blir lika konstigt sjuk när jag inte tränar som när jag tränar hårt. Alltså har det inte varit träningen som orsakat mina långdragna stunder av krasslighet. Så där fick ni, alla som sagt att jag är sjuk för att jag återgått till träningen för snabbt/tränar för hårt/inte återhämtat mig fysiskt och så vidare.

Just nu har jag en oidentifierad allmän krasslighet som yttrar sig i stort sömnbehov, allmän grinighet och tappande av rutiner. Ungefär som vanligt. Det började för tre-fyra veckor sedan men jag bet ihop i två veckor och försökte följa rutinerna men de sista två veckorna har jag officiellt förklarat mig oidentifierat sjuk. Senaste veckan nu har jag bara sovit och skött Galo på min lediga tid. Och varit grinig. Och haft ont i halsen. Och inte orkat laga mat. Eller orkat städa.

Per, som inte levt med mig så länge, har inte fått grepp om detta tillstånd och försöker förtvivlat sätta etikett på min oidentifierade krasslighet. Är jag trött? Överansträngd? Förkyld? Deprimerad? Saknar jag järn? I kris? Har det varit för jobbigt med Galo? Är det för mycket på arbetet? Bär jag på något konstigt virus? Nedsatt immunförsvar?

För att ringa in själva problemet så försöker han ställa följdfrågor: Ska han låta mig sova så mycket som möjligt? Ska han köpa godis? Vill jag ha Ginseng? Ska han plocka fram lite järntabletter? Ska han handla något annat på apoteket? Ska han ta hand om Galo lite åt mig? Behöver jag prata om något? Är jag stressad?

Jag kan säga så här: Jag är inte särskilt mottaglig för varken fastsällande av diagnos eller något åtgärdsprogram utan kryper allt djupare under täcket och ynkar "Lämna mig ifreeeeed!" varje gång han kommer med något förslag. Som en liten igelkott som krullar ihop sig mot omvärldens nyfikenhet.

För själv har jag sedan en tid tillbaka accepterat dessa allmäna krasslighetsperioder. Troligtvis är krassligheten ett ihopkok av både virus, överansträngning och stress. Och det går alltid över med lite vila. Det kan ta en liten stund men det går alltid över.

.

Två drömprinsar

2011-10-29T13:13:00.000-07:00

Idag känns livet lyxigt. Jag har två drömprinsar i mitt liv. Den ena lever jag med. Han har skött all hushållsservice, markservice, hundservice och matservice under hela veckan. Jag har känt mig trött och håglös och Per har verkligen insisterat på att jag ska slappna av, gosa ner mig i sackosäcken och låta honom fixa biffen åt mig. Jag är rätt så ovan över att visa mig sårbar på det viset och ta emot så mycket hjälp ("Kan man stå upp på två hela ben så kan man göra sin del av hushållet") men det har känts bra. Det har bara inte hållit för mig denna vecka...

Den andra drömprinsen är kastrerad och slår knut på sig själv för en morot. Idag gick jag på skogspromenad med honom tillsammans med en tjej och två andra hästar. Galo har aldrig gått på promenad i sällskap med andra hästar förut och detta blev oerhört spännande. Ena sekunden gick han lugnt efter mig och andra sekunden hoppade han jämfota bredvid mig i ren entusiasm. Trots all överskottsenergi så drog han aldrig i grimskaftet eller tappade sin grundlydnad. Lydiga lyckliga häst! Jag kan inte fatta att jag haft en sådan otrolig tur. Jag hoppas att jag kan ta tillvara och bevara hans härliga personlighet. Det är som att förvalta en liten skatt...

.

becksvart

2011-10-29T07:09:00.000-07:00

I onsdags när jag plockade in Galo till stallet så var han rund som en tunna och glad som en gris. Skinnet var spänt som ett trumskinn och det hela såg lite bisarrt med en ballongmage ut då han annars är slank och fin. Trots Galos tydliga stolthet över att ha ätit enorma mängder väldigt snabbt så fick jag lätt panik. Jag ringde till veterinären och undrade om han riskerade kolik, tarmvred eller att bara rätt och slätt dö knall och fall av att ha ätit så mycket så snabbt. Veterinären frågade hur hans allmäntillstånd var. Jag sneglade på Galo. Stoltheten sken i hans blick och han tiggde godis ur mina fickor. Veterinären sa att det nog var okej om han inte verkade må dåligt men föreslog att jag skulle promenera honom lite och se om det var någon förstoppning på gång.

Sagt och gjort. Jag tog ut Galo på en promenad. Nu var det fullkomligt becksvart ute och tät dimma så jag tog på mig pannlampan och trevade mig ut efter vägarna i landsbygden. Jag hade två meters sikt framåt på den ensliga grusvägen och galo ville gärna ha mulen på min axel för att veta exakt vart han hade mig. Så vi trevade oss fram i mörkret. Två meters framförhållning och med en blöt och varm mule på axeln. Hjärtat smälte lite. Jag har en häst som visar mig fullkomliga förtroende. Han var inte det minsta skeptisk till långpromenad i dimma och höstmörker med enbart en liten pannlampa som vägvisare. Mulen var varm och mjuk och tanken slog mig att vi är ett bra team. JAG hade inte gått ut ensam i mörkret och dimman på eget bevåg eftersom jag hade blivit mörkrädd. Galo hade garanterat inte heller gått ut ensam i mörkret efter grusvägen. Men tillsammans fungerar det.

Han sket tre gånger och kissade två. Det tar tydligen ut sin rätt att frossa för kung och fosterland.

Förutom hans allmäna förnöjelse över att skita, så njöt han dessutom i fulla drag av alla andra stallägare som bekymrat petade, klämde och lyssnade på hans fullproppade mage. Han var inte bara mätt. Han var dessutom i centrum för allas uppmärksamhet.

Till slut vågade jag lämna honom och åka hem...

.

.

Eldsjälar och arabhästar

2011-10-23T12:22:00.000-07:00

Jag fick mitt hästpass till Galo ganska nyligen. Av rent nöje så började jag slå upp några hästnamn som fanns i hans stamtavla. Och ni anar inte vilken ny värld som öppnade sig. En helt ny vacker värld som troligen har copyright på det mesta och som säkert inte får kopieras... men, det är helt otroligt... Jag är häpen och hänförd. Jag kan spåra hans släktingar hur långt tillbaka som helst. Jag är helt förbluffad över denna fantastiska dokumentaton över arabhästarna han härstammar ifrån. Och vilka gamla bilder som finns där ute, och vilka eldsjälar det måste finnas som sparat allt detta!

Här är Galos farmors farfar. Camargue, född 1979.

En avlägsen anfader från Polen, Wielki, född 1938.

Äldsta bilden jag fann just nu på Galos anfäder är Sahara född 1840. Hon födde sitt föl samtidigt som hon utvandrade från Egypten. Jag får nästan gåshud när jag tänker på generationerna av hästägare som värnat om sina dyrbara hästar och dokumenterat allt detta för framtiden....

Zobeyni från 1844 förekommer också vid flera ställen i stamtavlan... vad man börjar undra...

Lika hjältemodig som Marengo

2011-10-16T10:14:00.000-07:00

Titta på detta vattenfall från ett flyktdjurs ögon. Ser ni vilket monster det blir?! Ett forsande, vrålande monster som bara väntar på att få äta upp rädda små hästar.

Jag tänkte att jag och Galo åtminstone kan försöka gå över dammluckorna, och se hur nära vi kommer. Det är ju bara att vända, om det blir otäckt. Galo stannade inte en enda gång. Ögonen blev stora, näsborrarna drog häftigt efter luft, hela hästen blev spänd och jag såg ögonvitorna på honom. Men han följde lydigt varje steg jag tog och vi hade vandrat över dammen på en minut. Sedan gick vi en liten runda i skogen, och sedan samma visa igen på hemvägen. Galo blev rädd för vattenmassorna som forsade ned bredvid honom, men han visade en fantastisk tillit.

Han får mig att tänka på Napoleon Bonapartes vita arabhäst Marengo. Marengo sårades åtta gånger och bar sig ägare genom flera strider och förluster. Att gå över en damm är givetvis en struntsak mot att vara en krigshäst ute i strid, men även hobbyhästen Galo visar att han vill gå långt för sin ägare...

Han berömde min rouge

2011-10-16T09:37:00.000-07:00

Kort efter att jag hade skrivit föregående inlägg hörde jag tunga steg i hallen, en blek (främmande) man kom ut ur sovrummet och lutade sig mot dörrkarmen som om han behövde stötta sig för att stå upprätt. Han såg febrig och lite svettig ut och ögonen såg blanka ut. Han hafsade efter några värktabletter från skafferiet. Sedan vände han sig mot mig. Med grötig, fast bestämd, röst sa han:

"Nu. Går. Vi. På. Stan."

Jag vågade inte göra något annat än att hålla med.

Sedan gick han med bestämdhet runt stan. Inte för snabbt. Vi skulle hålla oss inom beteckningen "strosa". Vi kollade på skyltfönster och han insisterade febrigt på att jag skulle prova lite olika kläder. Sedan stod han utanför och var konstruktivt smakråd. Jag fick väldigt många komplimanger för min fulländade skönhet. Jag var till och med så vacker att lite kladdkaka med grädde och en Caffe Latté omöjligt skulle kunna göra någon skada. Han envisades även med att bära varje kasse. Vi skulle strosa på stan och han skulle bära mina kassar, om det så var det sista han gjorde.

Efter att ha shoppat i tre timmar började jag fundera om det fanns något dolt motiv bakom all denna kämparglöd som han uppvisat för att ge mig en trevlig dag. Jag började fundera på om han varit otrogen. Eller om han tänkte fria. Eller kanske både och. Han har kanske varit otrogen, ångrat sig gruvligt, och bestämt sig för att fria inom kort.

Eller så tycker han bara väldigt mycket om mig. Det kanske bara är så. Man vet ju aldrig riktigt säkert.

.

Hästen som kunde tala med getter

2011-10-15T02:40:00.000-07:00

Per är inte sjuk. Man får inte kalla honom sjuk. Han BLIR nämligen aldrig sjuk. Det berättade han redan när vi började dejta varandra. Att han aldrig blev sjuk. Han är alltid frisk, nämligen. Hälsan själv.

Så vi säger inte att han är sjuk, nu när vi ska genomföra vårt åtgärdsprogram som innefattade att gå och shoppa på stan och allt annat roligt. Jag får inte nämna ordet sjuk. För det är han inte. Det är bara det att han inte klivit upp ur sängen på snart 24 timmar, svettas och fryser om vartannat, samt äter huvudvärkstabletter och låter matt på rösten. Men han är inte SJUK. Absolut inte. Han rättar mig omedelbart om jag säger det förbjuda ordet, och han envisas med att säga "Jag kliver upp alldeles strax." med grötig röst. Vilket jag börjar misstänka att han inte kommer att göra.

Så jag smög iväg till stallet. Och hade en riktig gos-stund med Galo. Vi kliade varandra och var bara kompisar, utan träningar och övningar. Tydligen så har han varit väldigt nyfiken på stallets getter så jag kopplade loss honom för att kunna gå dit och hälsa. Sedan stod han där, stilla och försiktigt, och försökte tålmodigt bli kompis med dem. Jag vet inte riktigt vad getterna tyckte om detta...

Åtgärdsprogrammet

2011-10-11T11:31:00.000-07:00

En främmande man bjöd mig på en fin lunch idag. Först kunde jag inte sätta fingret på vem det var men sedan insåg jag ju förståss att det var min sambo. Med lätt desperation på rösten så upprepade han sitt mobilnummer för mig och då trillade poletten ned. Vi kanske har UMGÅTTS för lite på sista tiden. Eventuellt kan jag gå med på att jag blivit lite uppslukad i mitt hästintresse. Eventuellt kan det vara så.

Sambon visade ett stort intresse av att följa med mig på Åhléns avdelning för heminredning. Han gav till och med ifrån sig ett entusiastiskt och glatt "Åh!" när jag fann några korgar till min garderob. Då insåg jag att detta varit riktigt, riktigt illa. Han måste vara så totalt svältfödd på umgänge med mig att han till och med följt mig på Åhléns med stor entusiasm. Detta ÄR illa.

Nåja. Den främmande mannen presenterade ett åtgärdsprogram som innefattade dagens goda lunch på restaurang, lite lördagsshopping i centrum till helgen, och eventuellt någon weekend med SPA nästa månad, beroende på om vi hittar något.
"Tror du man kan ta med sig hästen, tror du...?" var jag på väg att säga, men hejdade mig när jag såg hans förvivlade blick.

Jag kan väl visst gå på SPA utan att ha hästen med mig. Jag kan mycket väl tänka mig att sitta i en relax-avdelning. Utan hästen med mig. Helt relaxad. Och hästlös. Det blir nog bra. Det finns nog hästlösa relaxavdelningar. Kan jag tänka mig.

.

Lärdomar

2011-10-10T10:11:00.000-07:00

Japp. Jag var hos Gunilla i helgen. Det blev många lärdomar. Gunilla har utbildat sig flitig främst inom akademisk ridkonst och nu låter hon sig även inspireras av westernridning. Jag lärde mig massor!

Gunilla lärde mig även (utöver den praktiska teorin) att hästar inte bara handlar om hästar
utan även i högsta grad om hästfolk.

Vissa hästmänniskor lever inte bara för sina hästar, utan även genom sina hästar. Slutresultatet har i vissa fall blivit lite läskigt. Detta gällde dock inte Gunilla som aldrig varit läskig inom något avseende, utan bara anmäkrningsvärt observativ på andras beteenden. Både hos hästar och människor. Gudskelov.

Jag kanske ska ta en ordentlig helg med bara Per och hundarna snart så jag får lite balans i livet. Jag vill inte bli en konstig häst-människa-hybrid som eftersträvar total sammansmältning och hästherravälde.

Jag undrar jag vart Per är någonstans? Jag har knappt sett honom de senaste veckorna. Men någonstans hänger han ju, då det står mat på bordet varje vecka och rena sängkläder i sovrummet. Jag undrar om man skulle ringa honom och säga att man älskar honom... vad hade han för nummer nu igen?!

Här kommer "Veckans Galo"-bild.

Går det inte att äta, så är det inte intressant.

2011-10-05T13:02:00.000-07:00

Mitt galna arabiska fullblod fick en sadel på sig idag. För första gången fick han även en vojlock (sadelfilt) under sadeln OCH en sadelgjord (spännet under magen som håller fast sadeln). Sedan skulle vi minsann gå på en promenad. Bara jag och Galo. Första promenaden någonsin med sadel. Jag förberedde mig för att mitt galna arabiska fullblod skulle hoppa, studsa och stegra som en vettvilling. Jag nästan hoppades på det.

Det hände ingenting. Eventuellt så vickade han bak öronen när jag bad honom trava runt lite med sadeln. I det stora hela så var inte det här med sadel särskilt märkvärdigt alls... Jag försökte ta ett gulligt foto på honom med sin nya sadel men han var tyvärr för upptagen med att äta.

Mat är intressantare än sadlar. Sadlar går inte att äta, men mat går att äta. Hästlogik, kallas det.

Eftersom jag numera lärt mig att hästmänniskor är perfektionister och blir upprörda för ingenting så måste jag redan nu säga att JA jag ser att vojlocken inte sitter helt perfekt och NEJ jag satte inte fast den i sadeln och JA jag förstår att detta givetvis omedelbart orsakar skavsår, tryckskador, lårbensbrott och självklart även nervtryck med efterföljande hjärtattack. Det är sådant som hästar dör av. Att sadelfilten sitter fel under första promenaden. Jag har förstått. Jag lovar....

.

För tre år sedan

2011-10-04T12:14:00.000-07:00

För över tre år sedan så fick jag rida en av Gunillas väldresserade arabhästhar. Det var fantastiskt och jag funderade länge på om jag skulle våga köpa en egen häst. Jag bestämde mig för att låta bli eftersom jag inte var redo för att släppa min träning, och för att jag var rädd för att jag inte skulle inte orka med allt ansvar. Både ekonomiskt och tidsmässigt.

Nu, tre år senare, så har jag en egen arab. Och faktum är att min Galo kommer att få samma färg som arabhästen jag red för tre år sedan också. Till helgen åker jag till Gunilla och då kommer jag verkligen att vara stolt över att få berätta om Galo...

Veckans Galo

2011-09-25T10:45:00.000-07:00

Kan jag låta bli att göra en film om Galo? Nej, det kan jag inte...

Less is more

2011-09-25T06:59:00.000-07:00

I helgen sprang Per Lidingöloppet. Han kom i mål på 2 timmar och 47 minuter. Imponerande! Han har jobbat hårt för detta och det är roligt att det gick så bra. Det är skönt att han är tillbaka nu, i alla fall.

"Vad fin du är i håret!" sa han när jag mötte honom på flygplatsen och gav mig en kyss. Han har faktiskt rätt, mitt hår börjar faktiskt ta sig! under ungefärs tio års tid har jag haft problem med håravfall och torrt hår som gått av. Jag har provat håranalyser och svindyra hårvårdsgrejer och frisörbesök och allt möjligt, utan någon större framgång. Sedan fanns det bara ett alternativ kvar som jag aldrig hade försökt: att lämna håret ifred. Jag har helt enkelt slutat tvätta det särskilt ofta och hanterar håret så lite som möjligt, samt låter det vara skitigt rätt så ofta. Det har faktiskt gett resultat! Less is more!

Mitt hår år 2008.

Håret år 2009. Här bestämmer jag mig för att sluta använda en massa hårvårdsprodukter och börja lämna håret ifred, och enbart tvätta det när det är absolut nödvändigt.

Mitt hår idag, 2011. Jag tvättar det max en gång i veckan.

Förändring

2011-09-17T05:09:00.000-07:00

Okej. Jag kan känna ett visst vemod när jag tänker på hur Per har det. Först blir han förtjust i en tjej som tränar ungefär sex pass i veckan. Sedan flyttar hon hit, går upp sex kilo i vikt, och köper en häst. Alltså, jag förstår att det inte riktigt är samma tjej som han har att göra med och att det blir lite svårt. Det ligger lite i min natur att vara ombytlig och pröva olika roller. Först är jag fallskärmshoppare i tre år, sedan var det triathlon och en svensk klassiker, och nu är det en häst. Livet är som ett stort smörgåsbord och om jag ska fixa att smaka på allt som erbjuds måste jag byta stol då och då. Inte sitta och jäsa i ett hörn och plocka gobitarna som ligger närmast till hands. Slut på metaforen där men ni förstår mig säkert.

Galo ligger och slappar i leran efter en promenad...

Per börjar också förstå mig allt mer. Men jag tror inte att han har det lätt. Idag så skjutsade han mig till en hästaffär och bad mig plocka det jag ville ha, så skulle han betala. Jag blev som ett barn i en leksaksaffär och köpte foder, pälsglans, en ryktlåda, en ryktborste, gummisnoddar och hovolja med pensel. Jag såg framför mig hur min fina häst skulle bli snyggare än någonsin. Tack Per! Sedan åkte han iväg ensam på sitt träningspass, och det stack till lite inom mig. Jag visste att han från början trodde att vårt förhållande till stor del skulle handla om att vi tränade tillsammans. Och jag trodde ju också att det skulle bli så. Jag är i alla fall glad för att han står kvar och hittar nya vägar att umgås med mig. Trots att hans flickvän blivit som förbytt...

.

Denna häst

2011-09-11T11:18:00.000-07:00

Galo fortsätter vara helt underbar. Varje dag med Galo är som en bal på slottet. Han är mitt lyckopiller. Så är det bara. Till och med Per tycker det är kul att hänga med till denna glada pojkspoling, så inte får jag ha hästen för mig själv heller...

Det enda lilla moln jag har på min rosa himmel är att Galo faktiskt är "älg-färgad" och nu har jakten kommit igång här i norrland. Jag måste köpa honom ett färglatt täcke under våra skogsturer så han inte förväxlas med en älg. Kanske något täcke i neongrönt? Med blinkande belysning? Eller varför inte linda honom med julgransljus...

Terven är återhämtad!

2011-09-11T10:43:00.000-07:00

Terven fick lite problem efter operationen och fick äta dubbla omgångar antibiotika. Nu är hon helt återställd.

Låten heter "Blow my mind" med Robyn.

Visst är det märkligt

2011-09-06T13:31:00.000-07:00

Varelsen som stirrat skeptiskt på mig i ett halvår har plötsligt fattat ett beslut. Varelsen har bestämt sig för att det är jag som är hennes nya ägare och Per är numera prio nummer två. Detta deklarerar hon med all tydlighet. Förutom när hon har magknip och förstoppning. Då darrar hennes sladdriga öron som asplöv och då är det bäst med stora husse i närheten. Men annars så ligger varelsen över kroppen på mig som en extra fettvalk, vart jag än sätter mig. Bara för att visa att hon bytt ägare. Åtminstone för stunden. Ja man kan ju undra vad det är som fått henne att ändra sig...?! Livet är förändring...

.

Lyckopillret på 400 kilo

2011-09-04T08:36:00.000-07:00

Jag och Per turades om att hantera Galo, och filmade varandra. Så här snäll och cool är han! Jag som varit orolig över om jag skulle klara av att hantera en tvåårig fullblodshäst, men med Galo så går allt så otroligt enkelt. Vilken härlig unghäst!

Hästvisning

2011-08-27T10:25:00.000-07:00

Idag var det hästvisning på min vackra nya häst. Mamma vallfärdade till Galo med samma entusiasm som om han vore hennes nytillkomna barnbarn. Nu råkar hon vara rädd för hästar men eftersom Galo är viktig för mig så ville hon visa sin entusiasm. Eller skräck. Eller förtjustning. Hon kunde inte riktigt bestämma sig.

Mamma tyckte att Galo var fin så länge han stod stilla. Och märkligt nog så verkade Galo tycka att det var ganska justea villkor. Så han var en gentleman ut i hovspetsarna. Inget buff, knuff eller nafs. Han var bara glad och nyfiken och höll sig på behörigt avstånd.

Några timmar senare kom Per samt hans föräldrar för hästvisning. Efter lite tvekan så vågade Pers mamma gå in i hästhagen och lägga handflatan mot Galos päls.
"Vad mjuk han känns!" sa hon fascinerat. Pers pappa matade Galo med morötter och höll fast honom i grimman precis lika stadigt och bestämt som han brukade hålla sina nordsvenska timmerhästar på den tiden det begav sig. Och mitt i allt detta står min fantastiska unghäst, helt frivilligt, och uppför sig fantastiskt fint. Han verkade till och med tycka att denna uppståndelse var intressant. Jag var blev så stolt över honom.

Mamma vågade klappa honom men höll sig gärna på lite avstånd.

.

Miljöträning

2011-08-24T22:59:00.000-07:00

Det kallas "miljöträning" när man utsätter en häst för nya moment och lättare utmaningar. En unghäst som har fått vara med lite överallt blir en tryggare häst när han är vuxen. Jag och Galo tog vår första promenad igår. Som en slags miljöträning.

Miljöträningen innefattade lite mer än tänkt. Först träffade vi hönsmaffian utanför stallplanen.
Galo stirrade stumt på dem.
En liten kattunge lekte vid stallgången.
Två barn på gården kastade vatten på varandra med hinkar och skrek.
Väl ute ur stallet på promenaden så träffade vi på tre bilar.
Och en motorcyklist som inte visste om den skulle våga köra förbi oss utan brummade bakom oss länge innan den beslutade sig för att försiktigt köra om.
Galos ögon är ju liksom stora av naturen men nu blev de faktiskt ännu större. Mina ögon ökade också i omfång. Jag började andas ytligt och spänna musklerna.

Jag tror det har med Galo att göra för jag brukar inte bli nervös av motorcyklar.

Eller gräsklipparen som vi stötte på. Den såg också skrämmande ut. Jag började känna att jag tagit mig lite vatten över huvudet och mannen som körde gräsklipparen såg min förtvivlade min och stängde av motorn.

Mitt ute efter den ödsliga sandvägen träffade vi på en travhäst med tillhörande vagn och kusk. Galo stod ganska lydigt bredvid mig men han förmedlade tydligt att han var redo att ta en fight ifall denna märkliga varelse (hälften metall, hälften häst) skulle ge sig på oss.

Jag höll på att bryta ihop. Jag håller i 400 kilo energisk/stridslysten häst enbart i ett litet snöre på vår första promenad i området och stressmomenten avbyter varandra utan att ta slut. Han kommer att slita sig loss från mitt grepp vilken sekund som helst och springa hem. Eller springa rakt över mig, om jag står i vägen. Eller springa till tågspåret och lägga sig på rälsen. Tanken gav mig hjärtklappning.

Sedan kom givetvis en traktor. Hjärtat höll på att hoppa ur halsgropen.

Men vi kom faktiskt fram till stallet igen. Väldigt upprymda. Båda två. Och väldigt stolta. Jag kände mig själv väldigt trött av att ha klarat första promenaden med honom men Galo själv verkade mest bara glad.

Kanske är han stolt över att jag klarade min miljöträning utan att bryta ihop och springa bort.

.

Lugnet verkar lägga sig

2011-08-23T12:32:00.000-07:00

Lugnet verkar lägga sig. Galo verkar ha hittat en tjejkompis bland flockmedlemmarna, det är en av shetlandsponnierna som han fattat tycke för. De går lite avskilda från resten av flocken och verkar viska hemlisar till varandra. Han ser fortfarande glad ut när jag kommer till hagen och han möter mig alltid med glatt humör. Terven verkar må bra och det stora operationsärret ser okej ut. Efter att jag sovit oroligt några nätter och känt lite allmän anspänning över alla händelser, så känns det nu som om jag kan pusta ut. Åtminstone litegrann...

Min duktiga lilla tjej

2011-08-22T06:49:00.000-07:00

Terven opererades för sin kotte i tutten (läs "cancer" men säg det inte högt) idag. Jag väntade på helspänn inför att få besked om hur allt gått, hon är ju trots allt snart 11 år. Lättnaden blev så stor när Per meddelade att allt gick bra. Hon fick dessutom klorna klippta och tandsten borttagen, när hon ändå var nedsövd. Vilken glädje att få ha kvar min älskade hund ett tag till. Hang in there!

Oro är också en slags kärlek

2011-08-20T14:33:00.000-07:00

Denna dag borde ha varit en av de lyckligaste ögonblicken i mitt liv, men jag måste erkänna att jag sabbade den lite, helt på eget grepp. Idag skulle jag hämta hem min egen häst. Min allra första egna häst som jag längtat efter sedan jag var sju år. Kärleken borde inte ha funnit några gränser men redan när jag vaknade så mullrade oron där inne. Här ska jag alltså komma och kasta omkull livet för denna fina tvååriga häst som inte gjort mig något ont alls (förutom lite oskyldigt nafsande). Idag är dagen då han ska flyttas från sin lugna tillvaro med hagen nära hästmamma och hästpappa till en helt främmande värld med enbart främlingar.

Oron värkte lite i kroppen inför att pressa in 400 kilo häst i en hästtransport. Hur får man in ett arabiskt fullblod på två år uppför en ramp in i ett ohyggligt trångt och mörkt uttrymme? Jag vädjade efter uppfödaren och hon log bara och sa att allt skulle gå jättebra. Sedan stod jag stumt och stirrade på när hon mjukt lockade in honom in i transporten. Han gick frivilligt med enbart några eftertänksamma pauser på vägen. Han protesterade inte en enda gång. Tog bara en hov i taget. Tittade sig runt lite. Tog en hov till. Smakade på transporten. Luktade lite. Sedan var han inne.

Detta avlöstes givetvis av oron i bilen. Och då menar jag den hjärtskärande upplevelsen av hur hans pappa galopperade jämte transporten när vi åkte, och avlöstes av hans mor och halvsyskon i hagen bredvid och jag fick verkligen för mig att Hästar Kan Läsa Tankar Och Nu Säger De Hejdå.

Tänk om han slår en kullerbytta i transporten då, får panik och försöker bryta sig ut, välter och bryter nacken av sig eller bara dör av chocken? Per gissade på att Galo tvärdött då det var fullständigt stilla i transporten hela vägen hem. Men den oron släppte mig inte och jag spände mig uppmärksamt efter varje nyans av rörelse från transporten. Men ja. Han var faktiskt stilla. Han skötte sig perfekt.

Sedan urlastning. Vid detta laget höll jag på att krackelera av oro eftersom jag var tvungen att hantera Galo själv och att det inte gick överlåta på någon annan. Nu är det ju jag som måste ta ansvar för att han backar ut ur transporten med livet i behåll, och utan skenande rundtur med fradga i munnen och blottade ögonvitor. (Och ihjälsparkade höns och nermejade getter och en skallfraktur på Per och vält transport och sönderbucklad bil. )

Galo tittade sig nyfiket omkring. Sedan tog han en hov i taget när han backade ut ur transporten. Med eftertänksamma pauser. Han tittade på sin publik av nyfikna höns. Tog en hov till. Vände på huvudet. Drog in den nya luften. Jojo. Det gick att andas här också. En hov till. Sedan var vi nere. Helt utan dramatik. Som ett perfekt litet exempel från skolboken.

Själv skakade jag nästan. Vi ledde ned honom efter en liten skogsväg till hans nya hage och nya hagkompisar och spännande framtid. Vackra Galo blev lite förvirrad och blyg. Han ville inte riktigt hälsa på den nya flocken. Han ville vara för sig själv. I skogspartiet. Han sprang fram till den lilla hästflocken ett par gånger men flydde sedan. Hagen var stor så det fanns gott om trygga ställen man kunde fly till. Och den nya flocken inbegrep endast kloka hästar så de lät honom springa iväg utan att jaga honom. Som om de förstod att han kommer till dem när han är redo.

Och då brast väl hjärtat lite, trots att allt gått perfekt hela dagen så föll mitt sista uns av motstånd och jag kände mig färdig att brista. Min fina perfekta vackra häst ska lämnas ensam åt sitt öde och jag måste lämna honom här och åka hem. Han gömmer sig i buskarna inför de främmande hästarna på andra sidan hagen, och jag ska liksom bara le och gå därifrån och säga "lycka till!". Det kommer att bli natt ikväll i den nya främmande miljön och ingen han känner är i närheten. Jag är tidernas elakaste människa. Detta är ett fullkomligt övergrepp mot den mänskliga... jag menar Hästliga naturen.

Och sedan dess har jag inte kunnat sova. Men jag kan ju inte vara så pass knäpp att jag sover hos honom i hagen. Han är en fantastiskt fin kille som kommer att lösa detta galant. Ja, han är ju rent av kompetent. Jag behöver inte vara orolig egentligen. Jag sabbar ju allt det här otroliga med att äntligen har köpt mig en egen häst. Nu är ju oro också en slags kärlek och det är ju ett sätt för mig att bry mig om honom. Att oroa mig lite. Det är säkert precis som det ska vara.

Men gudarna ska veta att jag vill skynda mig dit i morgon....

.

Lite lugnare

2011-08-14T08:53:00.001-07:00

Plötsligt så vänder tillvaron lite. Fina Galo drabbades igår av ett plötsligt och oförklarligt lugn. Den där ystra dåren som sprang runt utan vett och sans senast var som bortblåst. Igår kändes han tusenårigt klok och eftertänksam. Detta har förbryllat mig lite, men jag njöt givetvis varje sekund i stallet och på promenaden.

Varelsen har också blivit lite... annorlunda. Hon går efter mig hela dagarna och så sätter hon sina små framtassar på mitt ben och viftar på svansen och tittar på mig med stora mörka ögon. Jag tror baskemig hon sätter huvudet, lite bedjande, på sned, också. Vi har sneglat ytterst skeptiskt på varandra i åtskilliga veckor. Men nu vill Varelsen plötsligt vara med mig överallt. ÖVERALLT. Det går inte att sitta vid datorn mer än någon minut innan varelsen hittat mig och bönat om att få sitta i mitt knä. Hjärtat smälter lite. Vi börjar kanske bli en familj, till slut. Så här ser det ut just nu när jag försöker blogga.

Även träningen börjar komma tillbaka. Löpningen som inte alls fungerat börjar plötsligt lossna lite nu efter uppehållet. Jag joggade lugnt i morse efter frukost med en stor luftballong svävandes 100 meter ovanför mig på elljusspåret. Kroppen kändes inte tung och otymplig längre och lusten att träna börjar krypa tillbaka. Men jag håller mig till kortare pass på tre kilometer för att vara säker på att jag fixar passen.

Per tränar just nu inför Lidingöloppet. Jag skippar den träningen detta år eftersom jag känt mig trött. Men nu när Per kommer tillbaka från sitt träningspass så kommer han även att ha med sig en rykande färsk pizza till mig...

Har jag tur blir detta en underbar sensommar...

.

Hästlogik

2011-08-12T23:06:00.000-07:00

Jag vet att detta urartat till en hästblogg men jag är lite nyförälskad för tillfället. Och fascinerad. Jag fattar inte hästlogik. Senast sprang han runt utan vett och sans och nafsades. Efter att ha varit kanonfin och blivit omkörd av en timmerlastbil med två lastar timmer, och skött sig som en prins, så bytte han liksom växel och betedde sig som om han aldrig blivit hanterad förut. Bara sådär, liksom. Som om han bara kände för det.

Jag åker fortfarande sju mil till uppfödaren och hanterar honom för att få lite tips och råd men om en vecka så kommer han hem till Skellefteå. Det känns jättespännande, men samtidigt ganska lugnt. Nu vet jag ju lite mer om honom. Till exempel att det värsta han kan komma på är faktiskt att springa runt utan vett och sans och nafsa. Han har exempelvis inte kommit på att det finns en ännu högre grad av jävlighet då man kan springa PÅ någon eller BITA. Och det tänker jag inte lära honom...

Den modiga arabhästen

2011-08-04T13:17:00.000-07:00

Han är så cool, min Galishimo. Han är bara två år gammal och riktigt modig. Här möter han en mullrande, rullande traktor. Jag måste ju tillägga att han blir väldigt bra hanterad av uppfödaren. Jag ser fram emot att lära mig mer om honom, och utvecklas med honom...

Galishimo

2011-08-02T12:47:00.000-07:00

Jag åkte till Piteå för att skriva på köpekontraktet och titta på min häst. Jag åkte till uppfödaren och skrev på kontraktet och sedan gick jag ut i hagen för att träffa honom.
"Jag kan följa med, för jag vet inte hur han reagerar om det kommer en främmande människa och försöker hämta honom i hagen." sa uppfödaren.

Hon behövde inte hjälpa mig. Han stirrade en stund på mig och sedan gav han ifrån sig ett gnägg och så kom han glatt fram till mig. Sedan var vi kompisar. Det var inte svårare än så. Jag tog in honom i stallet och ryktade och pysslade om honom och sedan gick vi på promenad tillsammans. Vi gick in mot byn, vi träffade flera bilar. Detta fullblodiga flyktdjur på två år fruktade varken bilar med släp eller märkliga postlådor. Förutom en postlåda. Men detta kom han över. Han är hästvärldens Ivanhoe.

Efter promenaden så släppte jag ut honom i hans hage igen och stannade kvar en stund för att titta på honom. I stället för att springa mot de andra hästarna så bestämde han sig också för att stanna kvar en stund, och titta tillbaka på mig. Så vi stod och glodde nyfiket på varandra. En helt okej avslutning på dagen...

Terven ska opereras

2011-08-02T08:16:00.000-07:00

Per tog terven till veterinären och lät denne klämma på kotten som hon hade i tutten. Veterinären tyckte det såg lite illavarslande ut och ville operera bort den så snart som möjligt samt några närliggande tuttar. Själv började jag plocka lite i några flyttkartonger i förrådet och mycket riktigt så hittade jag ett försäkringspapper på henne.

Nu är det nämligen så att terven varit oförsäkrad större delen av sitt liv, men för två år sedan försäkrade jag henne. Hon fick en extra dyr "pensionärs-försäkring" eftersom gamla hundar blir sjukare oftare. Det har förekommit diskussioner om jag verkligen ska betala över 2000 spänn per år för en hund som fyllt tio år och ändå beräknas avlida av naturliga orsaker inom kort. Nu blev det lyckligtvis så att terven försäkrades.

Veterinären tog blodprov för att försäkra sig om att terven var tillräckligt pigg för att klara av en operation och det var hon! Så det känns som om vi har tur i oturen. I slutet av denna månad så opereras min älskade lilla fröken. Eftersom jag inte vill gråta och ställa till med en emotionell scen på djursjukhuset, så får Per axla ansvaret att ta med henne till kliniken. Det är bra att ha sambo vid sådana här tillfällen!

Visst vill jag ha med terven en stund till. Nu på äldre dar har hon blivit en lugn och nöjd soffliggare, som gärna använder sig av en huvudkudde.

Jag sa JA

2011-07-27T05:49:00.001-07:00

Jag kommer att bli hästägare! Jag har sagt JA. Det känns lite overkligt och läskigt men samtidigt tryggt. Jag har alltid velat ha en häst, sedan jag var sju år. Jag har alltid velat ha en arab. Jag har alltid velat ha en unghäst. Jag har alltid drömt om en trevlig vallack. Jag har också alltid gillat keliga hästar som gillar att bli kliade. Fem poäng av fem möjliga, alltså. Är det någon gång jag ska våga ta steget ut så är det nu... Per har också visat ett fantastiskt stöd i att jag ska köpa honom, han har följt med och tittat på honom och har till och med bidragit med en liten lånesumma till inköpet. Det känns kanon. Allt känns toppen!

En kotte i tutten

2011-07-26T08:06:00.000-07:00

Terven har fått en kotte i tutten. Nära hennes jumske så upptäckte jag en hård knöl som verkar vara över fyra centimeter. Hon har inte ont av den och hon har inte slickat sig där heller. Hon äter och hänger med familjen precis som vanligt. Jag kände först skam över att jag inte upptäckt den, men hur ofta klämmer man på ljumsk-området på sin hund? Hon fyller 11 år till hösten så det är ju inte oväntat att hennes kropp inte funkar lika bra längre.

Jag tänker be Per hjälpa mig att ta itu med det där, ringa veterinären och boka tid för henne. Redan nu märker jag hur terven blir orolig av att jag blir orolig. Hon behöver någon som är lite lugnare. Per passar bättre för detta.

Det som känns skönt är att hon har haft det så bra de här tre månaderna jag har bott med Per. Från att ha varit ensamhund i ett par år så är hon nu familjehund. Hon har hängt med Per när han varit ledig på dagarna och precis när jag har kommit hem från arbetet så har han gått på sina kvällspass. Hon har haft taxen som sällskap också. Hon har aldrig varit ensam sedan vi flyttade hit. Hon äter dubbelt så mycket som hon gjorde när vi bodde ensamma, så jag antar att hon rör på sig mer på dagarna när både taxen och husse är hemma, när jag jobbar. Hon verkar väldigt nöjd över tillvaron.

Hon är ju försäkrad och allt, så detta borde inte bli några problem. En kotte i tutten är bara ett fartgupp för en hund som trivs med tillvaron. Hon hinner nog åldras med sin nya husse, matte och taxkompis ett litet tag till.

The art of staring

2011-07-25T14:28:00.000-07:00

Jag har blivit lite kär. Tror jag. Jag har liksom gått omkring och sett belåten ut hela denna dag. Det började med att vi tog en semestertripp för att besöka ett närbeläget stuteri. Bara för att kolla. Liksom. Sedan dess har jag varit... ja, kanske mindre närvarande än vad jag brukar. Som om jag tänkte på något.

Per åkte iväg för att löpträna intervaller och jag märkte knappt att han var borta. Sedan har jag suttit framför datorn. Jag har nämligen fått med mig lite film som Per skickat till mig från när vi stod i hagen. Vi tittade nämligen på en unghäst som bara är lite över två år och behöver en ny matte. Och plötsligt försvinner timmarna och jag bara stirrar.

Jag ber Per lära mig hur man redigerar filmsnutten för jag MÅSTE se den i SLOW MOTION. Med fin musik till.

Sedan fortsätter jag stirra. Och stirra. Och stirra.
"Ska du inte ringa och säga att du vill ha honom?" säger Per lite uppmuntrande.
"Är du galen?! Det vågar jag inte. Det här är värre än att fråga chans på någon..." mumlar jag.

Och fortsätter att stirra.

Och stirra.

Semester

2011-07-15T22:35:00.000-07:00

Jag har äntligen semester i tre veckor. Världen ligger framför mina fötter. Jag och Per bor billigt. Vi har bra ekonomi. Vi har fått ihop några tusenlappar. Han vill erövra världen. Hans fantasi har inga begränsningar. Vi kan göra vad som helst dessa veckor, vi är fria och obundna och vi kan äntligen belöna oss för våra vedermödor. Vi kan bygga om verandan eller åka utomlands eller bestiga kebnekaise eller precis vad som helst.

Själv vill jag göra potatismos.

Per tittar lite förbryllat på mig. Vart tog hans häftiga actiontjej vägen?

Jag förklarar att hans häftiga actiontjej stått i köket och skalat 31 potatisar. Så nu blir det potatismos. Massor av potatismos. Potatismos för flera dagar. Som en slags potatisfest.

Per fortsätter titta förbryllat på mig.

"Med smör, mjölk och basilika." konstaterar jag med en konstig glans i blicken. Jag tittar drömmande ut genom fönstret och undrar om jag ska använda den där handdrivna potatismosaren, eller handmixern, eller peta in alla potatisar i vår stora mixer.

"Man kanske ska ha med ett ägg också. För konsistensen." säger Pers häftiga actiontjej som alltid är redo för nya äventyr. Samtidigt som hon gör i ordning fisk i ugn. Och städar undan lite samtidigt.

"Eller så kan vi fira genom att köpa pizza, vin och ädelost på kex! Det skulle väl vara något, va? Vi kan hyra en film och mysa ikväll? Prata om vad vi ska göra de här dagarna?" försöker Per lite käckt. Men han blir ignorerad. Denna semester ska firas med potatismos.

Han förstår nog inte vad jag menar förrän han får en rykande tallrik husmanskost framför sig, med osedvanligt god potatismos, framför näsan.

.

Trött var det, ja...

2011-07-04T12:08:00.001-07:00

Stolt. Kraftfull. Och hiskelig heffaklumpig.

Jag försökte jogga till gymet (ca 2 kilometer) och detta gick ICKE. Pulsen i taket, tunga ben, tung Katarina, jag var en hiskelig heffaklump. Jag fick svälja stoltheten och gå i stället för att jogga.

Här är tjejen som just klarat en svensk klassiker och som befinner sig i sitt livs form. Vinglandes efter cykelvägen, tungt flåsandes och med en lite dräggeldroppe i mungipan. Jag trodde att min fantastiska cykelträning skulle ge mig lite gratiskondition när jag löpte men det gjorde den inte. Bara att börja om från början med löpträningen igen. Det vill säga, att gå och jogga lite omvartannat tills kroppen klarar av att springa flera minuter åt gången... Och hoppas att ingen känner igen mig...

.

Livet måste få smaka

2011-07-03T22:28:00.001-07:00

Efter att ha varit sjuk en vecka efter Vätternrundan, med efterföljande funderingar över hur jag skulle orka simma vansbrosimmet, så konstaterade jag att det är dags att ta en paus från motionsloppen. Detta TROTS att jag köpt mig och Per de coolaste våtdräkterna, och att jag av den anledningen aldrig varit så förberedd inför vansbrosimmet. Denna vår har jag blivit sambo, flyttat 70 mil, bytt arbete och fullföljt en svensk klassiker. Jag orkar inte mer. Jag tränar gärna i min våtdräkt för skojs skull, men något lopp orkar jag inte delta i!

I helgen smakade livet bland annat renskav, eftersom min rara mamma bjöd på mat och en långpromenad med terven och varelsen. Det var skönt att slappa hos mamma utan att gräma sig över förlorade träningspass.

Jag har även lagt ned lite extra tid på Pers varelse utan ben, som enligt uppgift ska vara en tax. Jag har försökt att försonas med varelsen genom att köpa den en liten pipleksak för att se om vi kunde bli kompisar. Varelsen blev fullständigt galen. Pipleksaken pep hysteriskt i sammanlagt fem timmar innan det låg pipleksaks-inälvor över hela vardagsrumsgolvet. Varje litet innanmäte tillhörande pipleksaken var strimlad innan varelsen tyckte att arbetet var fullföljt. Nu stirrar varelsen uppmanande på mig och kräver att få döda ett nytt byte, med glittrande ögon fulla av hopp. Det hela känns lite skrämmande. Hon stirrar fortfarande på mig.

.

Jag är En Klassiker!

2011-06-20T05:18:00.000-07:00

Jag och Karin rekar målområdet dagen innan start...

Det var inte lätt att sova inför Vätternrundan på 30 mil. Jag har alltid sovit som en stock inför lopp men den här gången var jag nervös. Per sov inte heller så bra och Karin låg på en madrass nedanför och tänkte ut mardrömsscenarion. Klockan blev två på natten och vi hade mest bara slumrat korta stunder. Klockan kvart i fyra på natten klev vi upp och började göra oss i ordning och rullade iväg till starten.

Tio minuter efter starten, så försvann Per spårlöst. Jag och Karin tittade oss förvirrat omkring och insåg att Per troligen dragits med i ett stort pärlband av cyklister som rasat iväg som ett godståg förbi oss, så vi trampade ensamma vidare i soluppgången. Några klungor körde förbi oss och vi försökte hänga med så gott vi kunde, innan vi insåg att de flesta var för snabba för oss. Vi hittade ett gäng tjejer som vi tacksamt slog följe med, i några mil.

Allt eftersom milen avverkades så insåg jag mer och mer att all träning under våren faktiskt gjort skillnad. Jag och Karin trampade backe upp och backe ned, med utsikt över den stora vackra Vättern, och jag insåg att varken sömbrist eller backar hindrade mig. Det kändes otroligt bra. Tidigt i våras klarade jag knappt tre mil. Nu, 110 träningsmil senare, så fixade jag mil efter mil, timme efter timme, tramptag efter tramptag.

Jag och Karin bestämde oss för att inte stressa. Vi drack kaffe och åt bullar vid varje depåstopp, och bytte kläder allt eftersom vädret blev varmare. Vi åt köttbullar och lasagne och drack kaffe efteråt. Jag fick egelbundna SMS från Per och han var flera mil före oss och hade tydligen riktigt roligt, så det kändes bra. Jag tyckte inte han skulle behöva vänta på oss. Karin lade sig på bänkarna vid depåstoppen och sträckte nöjt ut ryggen. Vid ett tillfälle råkade hon sträcka ut i Funktionärstältet vilket fick funktionärerna att lite försynt fråga om hon tänkte bryta loppet.
"Nej då! Jag bara vilar!" konstaterade Karin och låg belåtet kvar en stund till.

Karin har inte gett upp. Hon vilar bara...

Efter 20 avverkade mil började jag och Karin känna oss trötta. Vi hade turats om att cykla framför varandra så den som låg sist av oss slapp ta emot motvind. Men det började kännas psykiskt jobbigt. Tio mil kvar. Det är ganska långt. Eftersom vi inte är så många tjejer som cyklar så fick vi hjälp av publiken som ofta applåderade lite extra när jag och Karin cyklade förbi och skrek "Hejja TJEJER!".

Jag bestämde mig för att bita ihop en stund och ta motvinden fram till nästa depåstopp genom att cykla först, när en äldre cyklist plötsligt cyklade om mig.
"Jag kan dra en stund. Det här går bra." sa han glatt och både jag och Karin fick vila i läet bakom honom när han cyklade före. På stoppet tackade jag honom ordentligt och han log bara glatt och svarade:
"Jag kan dra er hela vägen till Motala, om ni vill."

Sedan följde tio mil som inte kan beskrivas som något annat än fantastiska. Vi fick draghjälp hela vägen. I tio mil cyklade Hjälten före oss och såg till att vi höll ett stabilt tempo. Jag blev entusiastisk, Karin blev taggad, Hjälten underhöll oss med både råd och tips och farthållning. Sedan började vi långsamt öka tempot. De sista fyra milen gick bara snabbare och snabbare. Benen var på topp och jag kände mig stark, trots att vi cyklat sedan gryningen.

Vi cyklade om många trötta cyklister på slutet. Det var cyklister som vilade vid gräskanten, som ledde sina cyklar eller som bara trampade förtvivlat utan att komma särskilt snabbt framåt. Vi kunde cykla om dem allihopa. Det kändes euforiskt trots att vi var trötta. Benen värkte men hjärtat jublade. Jag hade inte sådär påtagligt ont någonstans och cykeln kändes pålitlig. När vi bara var någon kilometer från målgången och rullade in i Motala ökade vi tempot ytterligare, med breda leenden.

Karin och Vätternrundans Hjälte.

Per stod vid målgången och fotograferade mig. Han hade kommit i mål två timmar tidigare och hann köpa blommor och presenter till mig, och hämta bilen så vi slapp cykla till övernattningen. Jag fick blommorna kring halsen och en medalj men hade inte riktigt tid att stanna. Jag ville tacka Hjälten och skyndade mig vidare till målfållan. Jag och Karin gratulerade varandra ivrigt för vårt ihärdiga kämpande. Vi ville ju även tacka denna underbara herre ordentligt för att han coachat oss i mål. Men alla intryck och känslor tog överhanden och till slut slutade jag leta med blicken efter honom och kramade Per och Karin i stället. Min alldeles egna hjälte Per lotsade in cyklarna i bilen, passade upp på oss, fixade mat och såg till att vi hade det bra resten av kvällen. Trots att han själv cyklat 30 mil så ville han gärna att vi skulle bli bortskämda. Och det blev vi.

Karin är glad över sin tredje medalj för Vätternrundan!

Jag klarade alltså Vätternrundan! Tiden blev 13 timmar och 49 minuter, vilket var mycket snabbare än vad jag vågat drömma om. Per viftade glatt med en T-shirt med den stora gula texten EN SVENSK KLASSIKER och så trädde han på mig en stor varm huvtröja med klassikerns logotype.

Jag kände mig riktigt lycklig.
Jag har kämpat i fyra år för det här.
Och nu har jag äntligen gjort
En Svensk Klassiker!

.

Tillvaron blev plötsligt förgylld

2011-06-13T07:28:00.000-07:00

Karin ringde mig och frågade om hon fick cykla vätternrundan med mig och Per. Karin! Jag jublade inombords. Jag ska alltså få träffa en kompis för första gången på två och enhalv månad. Jag har varit varit själv här i Norrland i 12 veckor utan någon väninna. Och nu blir det alltså av att jag får träffa henne. På Vätternrundan dessutom. Per förstod min glädje och längtan och ställde snabbt om sig inför Vätternplanerna. Mitt och Pers gemensamma cykeläventyr kommer alltså även att förgyllas med en person till, och troligen en hel del skratt och irriterande internskämt!

Resten av dagen kändes allt mycket roligare. Jag kände mig så mycket gladare. Ikväll cyklar jag nog mitt sista träningspass. Det är inte så många dagar kvar nu...

Livet är nu

2011-06-12T01:37:00.000-07:00

Det har varit lite jobbigt att komma in i alla nya miljöer som flytten har inneburit, men nu börjar jag långsamt landa. Efter att jag passerat 110 träningsmil på min cykel så tyckte jag att jag förtjänade att ta det lugnt och att vara här och nu. Träning är väldigt viktig för mig, men jag har också en terv, en ny sambo, och en ny tax som också som är viktiga.

Pappa har fyllt år så jag och Per var hos pappa och Kristina och åt tårta, vildsvin och älg. Det var otroligt gott då Kristina är en fantastisk kock. Hon fixar lyxiga förrätter, aptitretare, huvudrätter och efterätter. Sedan behöver man inte äta på en vecka.

Jag passade på att bada i Sandforsens Spegeldamm där jag badat massor som liten. Pappa, Per, Terven och Taxen hängde med i stor entusiasm. Precis som förut så kom abborrarna som pilar genast när jag började grumla runt med fötterna i vattnet. Grumlet är rena matbuffén för dem. Jag minns hur fascinerad jag blev av fiskarna när jag var liten, och att de simmade så nära.

Taxen simmade runt som en liten båt och hämtade pinnar i full fart. Hon blev väldigt kränkt när jag försökte hålla i henne en stund och hon fortsatte förtvivlat sprattla vilda simtag med tassarna trots att hon var i famnen. Bara för att jag verkligen skulle fatta vinken.

Jag och Per avsatte lite tid på lördagen för att bara strosa runt, sitta på fik, äta glass och vara. Jag hittade en bok och en klänning.

På kvällen gjorde jag ett äppelträd av min hand. Jag plockade fram mina oljefärger från garderoben, lät fingrarna bli grenar och målade blad överallt.

Hela bilden blev liksom ett kvitto på hur viktigt det är att försöka ta det lugnt ibland. Ibland måste jag bara stanna av och njuta för att få tillgång till kreativiteten. Ibland är jag för målinriktad och tänker för mycket på framtiden för att verkligen befinna mig i nuet. Och att "befinna mig i nuet" är kanske en aktivitet jag ska ägna större uppmärksamhet åt...

En riktigt bra date

2011-06-05T13:34:00.000-07:00

På grund av en (tidigare nämnd) period av okontrollerat gråtande (inklusive skitig tax) så kom jag och Per överrens om att vi kanske borde ta det lugnt så jag får en chans att återhämta mig. Sagt och gjort. Vi har ägnat söndagen åt att gå på promenad, fika och prata. Vi har ju inte känt varandra sådär vansinnigt länge så det var ju inte en så dum idé att bara ta en paus i allt och gå på en hederlig date.

Vi vandrade genom staden, tittade på ankor, satt på Café, drack kaffe, åt glass, filosoferade på parkbänkar, tittade ut över Skellefteälven, och bara myspratade. Det blev en toppendate. Per är värd sin vikt i guld, han söker alltid efter lösningar. Det är helt klart hans grymma humor och härliga, jordnära personlighet som gjort att jag vågat lämna allt för att flytta till honom. Jag är otroligt tacksam över honom!

Livets skitigare delar

2011-06-05T13:08:00.000-07:00

De sista dagarna har varit otroligt jobbiga. Igår låg jag mest apatisk och längtade tillbaka till livet jag vant mig vid i Östhammar. Jag börjar ta in att jag inte bor där längre och inte har någon fin egen bostad vid hamnen i Roslagen. Livet är annorlunda här i Norrland. Och allt är oåterkalleligt och blir aldrig som det varit. Jag behövde gråta över det. Trots att jag inte ångrar mitt beslut så krävde flytten några uppoffringar. Och grät gjorde jag. I floder. Ingen Karin, ingen Runa, inga tjejkompisar överhuvudtaget. Inga små motionslopp, ingen triathlon. Jag kände mig otroligt ensam och vilsen.

Men nu kom de välsignade lediga dagarna då jag fick tid att både gråta ur mig och återhämta mig. Bara att snyta sig, borsta av skiten från knäna, och resa sig upp igen. Livet är förändring.

Jag har exempelvis inte bara en terv numera, utan även en tax. En tax som älskar sol och lera. Taxen skuttar för det mesta runt och beter sig lite odrägligt, som en liten hälsning från Pers extjej. Extjejen tyckte nämligen att det vore trevligt med en tax, för fyra år sedan, och sedan ändrade hon sig. Så därför är hon med mig och skitar ned sig. Taxen, alltså. Inte exet. Gudskelov.

Livet är förändring. Ena våren bor man i Roslagen och deltar i Duathlon-SM, nästa år står man mitt ute i norrlandsskogen och glor på en tax som lerbadar. Så är det bara. Och det är väl tjusningen med livet. Att det är förändring.

En gnutta magi

2011-05-26T13:42:00.000-07:00

"Varför tränar du om du tycker att det är jobbigt att träna?" frågade en kollega mig igår. Tyvärr befann vi oss på ett hotell och jag hade intagit några glas vin, så jag svarade lite svävande. "Javisst är det jobbigt, men det är liksom det som är... vadheterdetnu grejen. fattaru? Grejen."
Jag kände inte direkt att jag övertygade någon. Alls.

Så fort jag kom hem från tvådagars-konferensen så hann jag säga hej till Per och sova någon timme. Sedan var det dags igen att ta på sig hjälmen och handskarna och bege sig ut igen på nästa träningsrunda. Detta trots att jag spenderat två dagar borta. Nu var jag mest bara sugen på att gräva ned mig i soffan med Per och hundarna.

Men nä. Jag ska träna. Jag ska ut.

"Varför tränar du om du tycker det är jobbigt att träna?" hörde jag igen, för mitt inre, när jag började trampa och visste att jag hade två timmars träning framför mig.

Jo. Så här är det. Denna träningsrunda skilde sig markant från träningsrundorna för sex veckor sedan. Det är fortfarande bara jag och cykeln. Det är samma runda. Det är samma backar. Men ändå så är allt annorlunda. Backarna som jag slet livet ur mig för sex veckor sedan trampar jag mig ganska smidigt igenom nu. Det känns nästan som om rundan KRYMPT. Som om den blivit mindre. Backarna är mindre. Racksträckorna är lättare. Tiden blir kortare. Jag kommer hem tidigare och tidigare efter samma träningsrunda. Mer och mer oberörd.

Sedan inser jag ju förståss att det inte alls är backarna som krymt. Det är jag som har vuxit. Min kropp är förvandlad. Som ett trolleri så har kroppen materiellt förvandlat sig till att passa för banan. Musklerna har vuxit. Syreupptagningsförmågan är bättre. Hjärtat är starkare. Jag är förvandlad.

Och NEJ, det är inte njutningsfullt och JA det gör ont att träna.

Men samtidigt kan jag inte låta bli att tycka, att på något sätt är allt lite magiskt.

.

efter regn kommer solsken

2011-05-24T04:18:00.000-07:00

Hela min fritid går nu till tre saker:

1. Att cykla.
2. Att återhämta mig från senaste passet.
3. Att motivera mig för nästa pass.

Jag försöker ligga på 18 mils träning i veckan. Det är precis på gränsen för vad jag klarar av.

Jag kan inte prioritera tid med vänner, med familjen eller med annan träning. Tur att Per löst det hela genom att följa med mig på de längsta passen, så vi får lite kvalitetstid tillsammans ändå. Men nu är det ju slutet på resan. Jag har drömt om detta sedan jag var 25 år och tog mitt första flåsiga löpsteg. Det finns inga ursäkter nu, jag tänker satsa hårt på min slutspurt. Efter Vätternrundan har jag klarat ett av mina största mål, att genomföra En Svensk Klassiker.

Mina mål efter studietiden har varit att ta fallskärmscertifikat (2006), att tävla i triathlon (2008) att springa ett marathon (2009) och att göra En Svensk Klassiker. Om jag bara klarar Vätternrundan nu så har jag klarat alla drömmar. Jag hoppas verkligen att jag inte får otur, att cykeln blir stulen, att jag brakar in i diket eller blir sjuk.

Det mesta med cyklingen är just nu ganska jobbigt. Det tar många timmar att träna och det känns jobbigt att välja bort andra aktiviteter. Men för varje pass så kommer framsteg, och långsamt närmar sig självförtroendet...

Vätternrundan är lång

2011-05-11T00:41:00.000-07:00

Jag har avverkat 44 träningsmil på min racercykel nu. Från början gick det tungt och flåsigt men varje träningspass har påverkat kroppen positivt.

För några veckor sedan fick jag ta en paus med jämna mellanrum och ta igen mig med fika och vila. Kroppen värkte och häcken ömmade. Nu går det bättre. Jag har lärt mig hushålla med min energi och inte köra slut på mig i uppförsbackarna, det har varit en viktig lärdom här i norrlands kuperade landskap. Rundorna går en smula lättare och lättare för varje gång. Målet är ju att avverka 100 träningsmil innan jag står på starten till Vätternrundan. Jag är på god väg att lyckas med detta. Kroppen verkar dessutom ha vunnit över parasiterna.

Igår slogs jag dock av insikten. Ödesmättat återkom tanken om att Vätternrundan faktiskt är lång. Jävligt lång, om man ska vara tydlig. Alltså riktigt jävla lång. 30 mil. Det kommer att ta hela dagen. Visst har jag gjort Tjejvättern på 9 mil och Halvvättern på 15 mil och Siljan Runt på 16 mil men det här är ju monsterlångt.

Jag har ju dessutom sneglat på Per en hel del nu när han börjat cykla. Närmare bestämt så har jag sneglat på Pers ryggtavla. För det är det enda jag ser av honom. För han är så galet mycket snabbare än vad jag är, nu efter sina tre avverkade träningspass. (Ja. Precis. TRE avverkade träningspass.) Jag är som en flåsandes hiskelig heffaklump som han spurtar ifrån med jämna mellanrum, när det kliar för mycket i benen på honom.

Så man kan ju kortfatta det hela med att det är skillnad på folk och folk. 30 mil är en slags utmaning för vissa, och en helt annan utmaning för andra.

För mig är 30 mil: En ångvält av ångest och flytande lava som väller ut sig i en oändlighet av asfalterad utmattning.

Vätternrundan ÄR lång. Så är det bara.

Konsten att gilla läget

2011-05-06T22:31:00.000-07:00

Parasiterna verkar trivas med mig och har inte lämnat mig ännu. Jag fick sjukskriva mig från arbetet i fredags för feber och kväljningar som kommer och går.

I skrivande stund ligger mannen i mitt liv, min älskade cykelpartner, mitt hjärta och mitt ljus, min stolthet och största kärlek, och spyr i sovrummet.

De kvällar jag känner mig kry så åker jag långsamt och försiktigt på små utflykter med blåbärssoppa som proviant. Västerbotten verkar ha fantastiska förutsättningar för cykelträning. Gamla avstängda asfaltvägar fungerar perfekt som cykelleder. Landskapet är kuperat.

En avstängd asfaltväg utanför Bureå, en perfekt cykelväg.

Det finns ingen annan väg än att vara här och nu och njuta av de enskilda passen, i stället för att oroa sig över vad som händer inför Vätternrundan och om jag hinner träna ordentligt. Jag accepterar läget just nu. Njutningen och stoltheten kommer att vara densamma när vi väl klarat utmaningen. När jag står vid målet i Motala och inser att jag klarat En Svensk Klassiker så spelar det ingen roll om vägen dit var lätt eller svår, om jag hade tur eller otur, om det gjorde ont eller inte.

Jag har jobbat för det här i fyra år. Om det varit lätt och roligt att göra En Svensk Klassiker så hade det heller inte varit lockande. Så är det bara.

Det finns vackra fikaställen efter vägarna...

.

Mina 5 bästa cykelminnen

2011-05-02T02:37:00.000-07:00

1. Gävle Cykelamatörer. De ör fortfarande det härligaste gäng jag cyklat med. Jag hade just börjat med min cykelträning år 2007 när jag blev adopterad av dessa härliga cyklister. Agne Berg tog på sig ansvaret över att göra en vettig cyklist av mig. Jag fick hjälp med cykelkläder, jag lärde mig hur man cyklar i klungor och de övertalade mig också att köpa en riktig racercykel. Dessa äldre herrar i pensionsåldern var starten på mitt cykelintresse.

2. Stockholm triathlon år 2008. Jag gjorde en bra insats och var väldigt nöjd över min prestation. Och jag har alltid älskat detta vackra foto som togs.

3. Siljan Runt förra året. Efter borrelia och trötthet piggnade jag plötsligt till och så blev det full fart igen. Eller åtminstone full fart på humöret. Tempot var rätt så långsamt. Men det var ett kanonväder!

4. Jag har just avslutat Halvvättern 2008 och hade ensam planerat resan, rest ett tält som jag sovit i, och cyklat hela sträckan på 15 mil. Jag var fulllständigt utmattad och otroligt stolt. Jag var inte bara stolt över cykelturen utan också faktumet att jag genomfört allt själv.

5. Knivsta duathlon-SM förra året. Jag var med i motionsklassen tillsammans med Karin. Jag hade otroligt roligt trots att det regnade och blåste. Och dessutom så fick jag en galet cool t-shirt på detta! Jag tror det är enda gången någonsin jag varit snabbare än Karin då jag kom i mål två minuter före henne. Annars brukar hon vara starkast av oss.

Det här borde gå, jag borde komma tillbaka igen!

Att sova på saken

2011-05-02T00:51:00.000-07:00

Parasiterna fortsätter gnaga på mig och och långsamt har en träningskris rullat över mig som en tung blöt filt. Läkarna kan inget göra, de där parasiterna är kvar så länge de är kvar. Kroppen får bort dem med tiden och de är inte på något sätt dödliga för en vanlig människa.

Jag har känt mig lite uppgiven och under helgen tittade jag över möjligheterna att skaffa häst i stället. En häst ställer inte lika höga krav på att min kropp ska vara i form. Om jag känner mig lite krasslig så kan jag ju alltid sätta en vagn efter hästen och sitta på en mjuk pläd och köra den, hästen kan träna då jag inte orkar.

Jag åkte och tittade på ett fantastiskt arabiskt fullblod på ett arabstuteri. Det var en vacker liten kille på två år som verkade riktigt trevlig. Sedan tittade jag på en stallplats åt honom.

Ironiskt nog så har Per trappat upp sitt cykelintresse, i ungefär samma omfattning som jag trappat ned på mitt cykelintresse. Innan vi åkte för att titta på stallplats till min häst så stannade vi för att titta på en racercykel till Per. Jag sa bestämt att jag tänkte trappa ned på cyklingen, men jag kunde ändå inte låta bli att lyssna nyfiket när cyklisten som skulle sälja cykeln berättade att det finns motionsgrupper och träningscyklister som cyklar tre gånger i veckan här i stan, och det är bara att hänga på om man känner för det.

Sedan åkte jag hem och funderade. Jag grubblade hela helgen. På söndagkvällen somnade jag och sov i tolv timmar. Jag vaknade några gånger av att jag hade febersvettningar men somnade snart om igen.

Tacka vet jag sömnen. Jag lovprisar begreppet "att sova på saken". Jag låg i sängen och snusade och återhämtade mig. Samtidigt som jag sov så jobbade kroppen för att bekämpa parasiterna och huvudet bearbetade beslut och frågeställningar i drömmar och metaforer.

När jag vaknade så kändes beslutet tydligare. Jag fortsätter att ge träningen en chans. Jag har haft jätteroliga stunder med min cykelträning. Kroppen må vara i halvtaskigt skick och jag kanske inte har de bästa fysiska förutsättningarna. Men ändå. Jag har ju haft roligt. Cykelträningen är värd en satsning till.

Cryptosporidium-dieten

2011-04-26T09:14:00.000-07:00

Ja vad ska jag säga. Jag har åtminstone gått ned i vikt. Inte för att jag eftersträvade en viktnedgång sådär överdrivet hett men nu känner jag mig lite mer... vad ska jag säga. Fit.

Per tror för övrigt att "mat är kärlek". När han verkligen vill visa mig kärlek så ger han mig mat. Eftersom jag varit otroligt ledsen över min ihållande magsjuka så letade han reda på Skellefteås största tänkbara glass att bjuda mig på. Jag var lite småkrasslig och mumlade något i stil med att jag inte ville ha särskilt mycket glass men han insisterade.

Glass är kärlek. Så är det bara. Och eftersom han älskar mig mycket så måste jag få mycket glass. Det handlar tydligen inte om glassen i sig, utan dess ytterst viktiga metaforiska symbol för Pers omfattande kärlek, som han hyser för mig. Jag satt i vårsolen och njöt av hans enorma glass och fick nog i mig ca 10 % av den innan magsjukan gjorde sig påmind. Jag hoppas bara inte att jag gav honom något metaforiskt avvisande budskap när jag slängde resten av glassen i soporna...

Små gäster

2011-04-25T10:17:00.000-07:00

Tycker ni att det varit tomt med inlägg ett tag? Det har en förklaring, kan jag säga er. Jag har gäster. Jättesmå gäster. Parasiter, närmare bestämt. Cryptosporidium. Försök att säga det snabbt, om ni kan!

Små gäster borde inte orsaka så mycket skada men de här parasiterna orsakar en hel del besvär. Jag kan leva med att de bor i min mage och äter av min mat och skapar små bon och små parasitbäbisar med nya karriärdrömmar. Jag har alltid varit generös och välvivllig mot andra livsformer. Jag lever inte heller på svältgränsen, så det gör ingenting om microskopiska kryp snyltar på min mat. Jag menar, hur mycket kan de få i sig? En kalori av min mat räcker väl till ett mindre samhälle parasiter i tre veckor. De är ju jättesmå. Jag skulle faktiskt kunna tänka mig att om vi alla vore vänner så skulle jag kunna äta en extra kanelbulle för deras skull, på lördagar eller så. Som en lönebonus. Bara för att vara snälla mot dem.

Jag är alltså ingen parasit-rasist. Inte på långa vägar.

Det är bara det där med att just den här formen av parasiter lyckas skapa så mycket oreda i kroppen att jag varit utmattad i en vecka och sedan åkt på en magsjuka utan dess like. Det var två dagar sedan jag åt senast. Jag tycker att parasiterna gravt utnyttjad min allmäna gästfrihet.

Och inte lär jag bli frisk på ett kick heller. Enligt studier så finns det inget botemedel annat än naturens egna "tarmsköljning" och parasiterna kan ändå vara kvar ett par veckor.

Vätternrundan närmar sig med stormsteg och jag måste i stället fokusera på att vräka mina elaka små hyresgäster. Livet känns lite orättvist. Jag vältrar mig i orättvisan. Jag vrider orättvisan runt min kropp som en offerkofta och gosar ner mig i den under högljudd självömkan. Det är mest synd om mig i hela världen. Och Skellefteås övriga 4000 invånare som lider av samma problem....

.